Hur vet jag som lärare att eleverna lärt sig det jag lär ut?

Det klassiska exemplet är nybörjarmisstaget att hålla i enkelriktade föreläsningar där man som lärare hoppas på att den kunskap  man “spottar ur sig” i bästa fall på något vis tar fäste i de människor man föreläser för. Klassisk föreläsning som ensamt medium är inte lärande, lärande kräver en möjlighet för diskussion och frågor där möjligheten hela tiden finns att utvärdera vad som når fram och till hur många. Men med många olika sätt att lära sig och omöjligheten att snappa upp exakt vad 30 olika personer fått in - hur tar man reda på det?

Till att börja med så behövs flera olika metoder för uppföljning, diskussion och feedback - det populäraste sättet för att “slippa” tidsslöseri är att lösa detta genom att göra rätt-och-fel prov, där den “feedback” som eleverna får är siffror, eller poäng.  Det sätt jag “fått lära mig vad de lärt sig” är deras summativa resultat. Om detta är en del i en process att utvärdera och få underlag på vad vi behöver arbeta mer med så är det inte helt tokigt, men en formativ läroprocess som pågår under hela läsåret, med fortlöpande dialoger, diskussioner och feedback är viktigare.

För att jag som lärare ska kunna ta reda på var elever befinner sig så krävs fortlöpande möjligheter för eleverna att uttrycka vad de kan, det krävs att jag ger fortlöpande återkoppling och det krävs att jag är lyhörd för och uppmärksammar framstegen under utvecklingsprocessen. Ett klassrum måste grundas i ett ständigt samtal, en miljö där det finns en tillåtenhet att ocensurerat få uttrycka sig inom ämnesområdet, där det är högt i tak för misslyckande och där jag som lärare inte “rättar” utan debatterar med eleverna och ställer motfrågor snarare än ger svar. I gymnasieskolan arbetar vi mer med förklaring och förståelse än fakta, och att kunna förklara och beskriva uttrycker vad man förstår såhär långt, och “högt i tak” innebär möjligheten att få uttrycka: “Men det här begriper jag inte”. 

Mitt deltagande som lärare är inte det klassiska Sokratiska, att leda eleverna till “svaret” (singularis bestämd form) utan de ska kunna problematisera och väga olika perspektiv och diskutera hypoteser och sannolikheter. 

Men vad är då rätt, och vad är då fel?

"Fel" i en strikt benämning är att inte diskutera eller delta, alls. Fel är att fullständigt grundlöst påstå någonting och att sakna någon drivkraft att pröva det påståendet med hjälp av någon verifieringsmetod. Att kunna resonera kring något och jämföra det, söka utökad förståelse för det och väga möjligheter och tillkortakommanden, fördelar och nackdelar på ett rimligt sätt är “rätt”. Att som lärare ta reda på hur och var eleverna befinner sig i den processen och uppmuntra kritiskt, vetenskapligt tänkande och undvika förenklade bipolära slutsatser, det är rätt. 

Att “lära ut” handlar därmed om att introducera elever till ett ämnesområde eller ett dilemma inom ett ämnesområde, orientera dem i olika sätt som det går att bemöta det dilemmat och sedan ge utrymme för en söndrande debatt och dialog, där vissa fakta tillförs av läraren, och vissa fakta av eleverna, att debattklimatet är ständigt sökande och lösningsorienterat. 

I denna dialog som bör uppstå så ofta som möjligt får jag det underlag jag behöver för att veta att det vi gör faktiskt leder till en lärande miljö. Men…

Hur vet jag som lärare att ALLA elever är med i utvecklingsprocessen?

Det finns olika sätt och situationer som kan leda till situation, klassrumsdiskussion, Skype-diskussion, gruppdiskussion, seminarier och så vidare. En del elever är tysta i klassrumsdiskussionen och seminariet, men är lyhörda under de samma. Introverta elever och elever som hellre skriver än diskuterar behöver tillika möjligheter att socialt få utmanas till ämnesområdets förståelse - att göra saker ensamt leder sällan till att perspektiv och enkelriktade tankar utmanas, och därmed inte ges utrymme att utvecklas - därför behövs utrymmen även för elever som har ett perspektiv att stöta på andra synsätt, i dialog.

Hur ska jag minnas allt detta?

Det råder höga krav på dokumentation i skolan, att anteckna det som sägs av 30 elever i ett klassrum under flera tillfällen kan endast bristfälligt summeras och reduceras därför till förenklade kortfattade kommentarer. Därför rekommenderar jag att man låter eleverna i änden av varje diskussionsprocess skriva kring ett antal frågor - gärna i början och i slutet, men absolut i slutet, där de reflekterar över ämnesområdet. Frågorna bör vara öppna och lyfta fram vilka olika perspektiv som finns, de bör orientera sig efter källor till olika yttranden och innehålla personliga resonemang, ett kritiskt förhållningssätt till påståenden och ett eget ställningstagande med en rimlig argumentation. 

Tanken är att det är eleverna som ska dokumentera, att skriva ner sina tankar är ett andra led i inlärningsprocessen (Jfr; Olga Dysthe). Dokumentationen är sedan i sig underlag för diskussion, och frågor.

Frågeexempel:
Referera alltid när du lyfter fram fakta/påståenden!

Vilket är ämnesområdet?

Vilka olika perspektiv på ämnesområdet har du sett/har diskuterats?  

Finns det någon opposition mellan de olika perspektiven? Finns det något perspektiv som säger precis tvärtemot något annat?

Hur ser du på ämnesområdet? Är ditt perspektiv likt något annat som diskuterats? 

Hur skulle ett annat perspektiv bemöta din syn? Skulle det perspektivet ifrågasätta några av dina ståndpunkter?

Hur skulle du i så fall bemöta dessa?

Jag längtar till läsårsstart, och inte…

Inför varje nytt läsår så har jag alltid förväntningar, idéer och energi. Det finns så mycket tid för möjligheter, utrymme att stanna upp och tänka på ting som man kan vrida och vinkla på ur det förgångnas erfarenheter i eftertankens ljus. 

Jag ska ge mer utrymme för elevernas återkoppling, jag ska ägna mig mer åt att integrera det arbete jag vanligtvis gör ensam vid ett skrivbord på datorn, muntligt i undervisningssituationerna. Jag ska kommunicera mer än presentera, vi ska göra fler praktiska saker och diskutera dem, och öva på att överföra diskussionerna till texter som övertygar och når fram till målgrupper. I mitt huvud på semestern är jag idealläraren som lever under idealiska förhållanden med hur mycket tid somhelst, utan lektionsramar och kritik.

Man kan nästan jämföra det med svallvåg av motivation som börjar mitt under semestern som brukar avta under Oktober. Ibland för vågens strömmar med mig längre än så, men sedan känns det som att simma av egen sparad kraft igen. Jag vet att under senhösten så kommer elevhetsen, med kampen om elever, debatter om läxor, konflikter, blandat nöje och missnöje, extra läxhjälp, debatter och evenemang och öppet hus, med undertexten att läraryrket är mångfacetterat - vi är inte bara lärare, vi är reklampelare, marknadsförare, säljare, politiker, skolrepresentanter, kuratorer, mentorer, planeringsmästare, retoriker, oratorer, relationsexperter och psykologer också. Att vara lärare är att vara överlevnadsexpert och extremsportare i relationernas och kommunikationens värld, och den dyrbaraste valutan är inte pengar, utan tid.

Jag har sagt det många gånger förut, men jag vill understryka det igen, jag är egentligen inte särskilt missnöjd med lärarens lönesituation. Jag är snarare missnöjd med att det inte är fler anställda på skolorna som ägnar sig åt att göra skolupplevelsen så optimal som är ekonomiskt möjligt. Jag avstår gärna från löneökningar om det gör att jag och mina kollegor kan få lite mer tid att generera fler svallvågor. 

På så vis så ser jag verkligen fram emot läsårets början, men samtidigt inte - för det finns så mycket mer att göra i skolan, och det är så frustrerande att det inte finns mer resurser. Det till trots så kommer jag och mina kollegor att göra vårt bästa med det vi har. För vi behövs verkligen, vi har som yrke att få ungdomar att se ljust på framtiden och därmed hitta motivationen att förverkliga det ljuset. Ett stort ansvar, ett fantastiskt yrke… som skulle gagnas av mer resurser.

Privatisera all skolmat, skolmat online

Idag offentliggjordes att matleveransen till äldrevårdsomsorgen ska privatiseras och att det sedan går att välja VEM som levererar maten, och dessutom kunna välja om. Det innebär att kunderna sannolikt kommer att kunna välja den bättre leverantören av mat och om de börjar missköta sig så går det helt enkelt att byta leverantör. 

I dagsläget är det mycket svårt (om inte t.om. omöjligt) att göra på det här viset, det finns ett slags matmonopol. Nu funderar jag om det inte vore en god sak att göra detsamma med skolmaten. Som användare av tjänsten onlinepizza är det snabbt och enkelt att se vilka leverantörer som finns i stan, hur snabba de är på att leverera mat, vilka priser de har och vad deras kunder tycker. Allt detta är offentlig data, detta är i mitt tycke en av de starkaste korten med IT-teknik, det möjliggör och synliggör vilka alternativ det finns och ger mig makten att välja.

Samma valmöjlighet och konkurrens BORDE finnas när det gäller skolmat, låt skolor välja från en meny och gör ett liknande system för skolmat som för pizzerior. Där leverantörernas egenskaper offentliggörs, och där eleverna och skolpersonalen får kommentera och ge feedback på vad de tycker och tänker. De bolag som sedan är riktigt usla på att göra mat, eller som drar in på för mycket kommer att få ett dåligt rykte och därmed inte anlitas, och således kommer fler kunna välja den godare skolmaten och därmed kommer de firmor som är seriösa kunna få större marknadsandelar.

Skolan är en människa

Hur blev skolan en plats där mätningen blev viktigare än inlärningen? Jag tror att det beror främst på att systemet och praktiken övergått till kommunikation om prestationer i förhållande till generaliserade och “rättvisa” ämnesplaner, där lärare blivit till juridiska ämbetsmän vars profession alltmer handlar om att “tolka rätt” för att det ska bli “rättvist” i hela landet snarare än att se till att elever lär sig någonting. Alltmer bryr sig skolpersonal om hur den svenska skolan generellt förhåller sig till exempelvis PISA än hur eleverna ska lära sig och hur innehållet idag, 2014 borde vara för att upprätthålla motivationen. Någonstans har ett ideal och en norm växt fram inom skolan att ju mer krav vi ställer och ju mer vi mäter desto bättre blir skolan. Men grisen blir inte fetare för att vi väger den oftare. 

Skolreformen GY11 tillsammans med modern svensk pedagogisk forskning beskriver att  lärandet handlar om att se till att jag och eleven hela tiden vet var eleven befinner sig. Tanken är att denna vetskap för eleven ska få eleven medveten om vad den behöver göra för att nå längre och högre, och informera mig som lärare om vad jag behöver fokusera på för att stötta eleven dit. Någonstans har det blivit som att elevernas rop på att få reda på vilket betyg de har “just nu” fått forma en hel skoldoktrin. Men såklart, på pappret handlar ju inte “Synliggöra lärandet” om att prata om betyg, men det är i praxis precis det som görs varje gång elever påminns om var de befinner sig och varthän de måste gå om de ska utvecklas.

Unga människor är inte de korkade personer som en del envisas tro att de är, de snappar väldigt snart upp att när lärare pratar om begrepp som “utförligt och nyanserat” så handlar det inte främst om inlärning, utan om betyg, inte om motivation utan om prestationskrav. Om det inte vore något annat, så varför inte bara ta bort alla diskussioner om “utförligt  och nyanserat” och enbart fokusera på att se, öva, prova, göra, diskutera, fundera och analysera och sedan i öva igen, prova igen, göra om, omdiskutera, fundera och analysera och driva och fördjupa lärandet istället för att driva och fördjupa anpassningen efter kunskapskraven som är den veritabla måttstock som ungdomarna går och ställer sig vid, för att så mycket handlar om siffror och “är jag bra nog”, där svaret endast gagnar och motiverar de elever som når max men där flera ungdomar gång på gång får siffran och svaret “Nej”, och ju fler “Nej” de får, desto mindre vill de veta och mäta, och då blir mätandet och “uppmuntrandet” om “det här behöver du göra för att nå högre och längre” en stämpel på att de inte duger. 

Vad har skoldebatten de senaste 8 åren handlat om? Att skolan inte duger. Hur har skolutvecklingen sett ut under de senaste 8 åren? Den har sjunkit radikalt. Inspektionen har aldrig varit så aktiv som på sista tiden, interninspektionerna på skolan aldrig så noga, utvärderingarna av personal och elever aldrig så nitiska. Man har valt att mäta skolan till döds i någon slags 1984 orwelliansk big brother-fetisch och fullständigt struntat i att upplevelsen av frihet leder till ökad motivation och inspiration, där måttstockar och ständigt närvarande skolledningar, rektorer, lärare  som granskar och bedömer och antecknar blir till väggar och kameror i det skolans fängelse som predikats fram i en skräckdriven panik som närmast kan jämföras med den rädsla för att misslyckas som finns inom alla människor när de pressas, och den vanvettigt fäktande blinda iver som är den senaste tidens reflektion av samma fenomen påminner om den irrationella handling en desperat människa gör i likartade stunder i ett glömskt delerium. För skolan är inte en instutition, ett maskineri, med metalliska kugghjul, siffror som behöver oljas. Det är ett levande, organiskt väsen, som behöver frihet, uppmärksamhet, kärlek, omtanke, möjligheter och mål. Skolan är en människa, och fortsätter vi behandla henne som sten och järn så blir hon därtill. Rigid, permanent och själlös. 

En lista på fem förändringar

Året är 2014, den svenska skolan har sjunkit så lågt i PISA-undersökningarna att medier och delar av skolvärlden har förklarat en nationell skolkris. Som alltid i kriser pekas fingrar åt alla håll, föräldrar, rektorer, skola, privatskolor, konkurrens, alla ska ha skulden… ja, och framför allt lärarna. Lärarna är lata, korkade, dumma, och de borde fatta bättre, usch.

Så istället för att göra som vissa och sia om framtiden och vidare spä på “om inte det här händer så …”-dramatiken så tänkte jag skriva en önskelista kan man väl säga. Lite sent nu när julstöket är över, men vi lärare är ju dåliga, försenade och allt det där som vi kallas, såklart är vi sena med önskelistor också. Skitsamma här kommer den (glöm inte att jag är en gymnasielärare - det här är MINA önskemål om gymnasiet):

1. Punkt nummer ett är på inget sätt den viktigaste, så kika på punkt nummer två istället (som inte är viktigast, eller näst viktigast, kom igen - du hajar!)

2. Byt måttstock! - vi vet inget om framtiden, det vi vet något om är hur samhället ser ut idag. Sverige är rankat som #2 inom innovation. Vi är ena klipska jäklar när det gäller att se lösningar, titta på hur grymma vi lärare i Sverige är på att ligga rätt i tiden med att integrera och använda moderna undervisningsmetoder med modern teknik. Våra ungdomar utvecklas och kan modern teknik och får idéer om hur framtidens teknik KAN se ut där skolor som finns i Kina på sin höjd kan göra kopior av gammal teknik. Att skolrankas som nummer ett på PISA-listan är att vara en bakåtsträvande skola anpassad efter gårdagens mätmetoder och intressen. Framtiden är innovation inom mjukvaruutveckling, teknik, kommunikation, musik, estetik och interaktion. Det är ungdomar i Sverige intresserade av - sluta mäta vår skola med industrialiseringens behov och krav. Vi är inne i 2014 nu, industrialiseringen ägde rum för snart 80 år sedan. 

3. Omprioritera “skolans” ämnen (mer om “skolan” om en stund), just nu är det matematik, svenska, historia, samhällskunskap, med mera som är centrala ämnen. Innehållet i dessa behöver delvis anpassas och operationaliseras - exempelvis borde programmering och matematik integreras och användas i konkreta syften. Matematikens problemlösningsfokus behöver kvarstå, dock i mer konkreta göromål - låt ungdomar använda matematik för att lösa faktiska problem som de kan relatera till (eg. ekonomi/konstruktion). Ämnen som design behöver göras centrala, att kunna konceptualisera  idéer och arbeta i processer för att ta fram lösningar som fungerar i praktiken är centralt. Skolan behöver bli mer av en kombination av en idéverkstad med praktiska genomföranden och tydligare resultera i användbara kunskaper. Att sitta och plöja kunskap som är “allmänbildande” är värt väldigt lite idag jämfört med förmåga att lösa, sälja, kommunicera och nätverka. 

4. Ta bort läraryrket och “skolan” - “skolan” är passé, den behöver rivas och glömmas bort. Satsa istället på en samhällsinstans vars levande uppdrag är att dels lyssna på vad som är samhällets behov och ständigt anpassa sig efter detta och se till att hjälpa och bilda samhällets invånare. Att genomföra “skolreformer” med jämna mellanrum innebär att skolan alltid ligger efter. Vi har en “catch up”-uppbyggd skola ledd av lärare som skolats i sina ämnen under ett sekel och undervisar med den bakgrunden ett annat sekel. Kunskap är förgänglig, lärarna behöver lära sig lika mycket om nutidens utveckling som sina elever, istället för att lära dem det som redan var gammalt då de själva gick i skolan. “Men matematiken är ju konstant likadan” säger någon som är kvar i gammalt tänk. De som undervisar i olika ämnen är tyvärr fel inspirationskällor för ungdomarna - de som är riktigt framgångsrika inom sina ämnen jobbar inte som lärare (ja det är en känga till mig själv också) och det är dem och deras erfarenheter och förmågor vi behöver i ett väsen som är ansvarigt för framtidens utveckling. 

5. Vidareutveckla distansutbildningarna - vi lärare måste lägga våra egon åt sidan och sluta må dåligt av elever som inte kommer till klassrummen på ett visst klockslag. Detta är inte en arbetsplats, det är en utvecklingsplats - låt de elever som vill komma till en särskilt anpassad plats, som trivs där, komma dit. Låt de andra arbeta var de vill. Högskola och universitet har fattat det där för länge sedan. Skrota allt vad “frånvaro” och “närvaro” är - de som inte utvecklas eller bryr sig om att utvecklas ska det finnas en plats för också (gärna som utreder de människornas bakgrund och hjälper dem ta itu med psykiska besvär, ångest, brist på tro på framtiden, eller vilka faktorer som nu ligger bakom). Dessutom, allt fler arbetsplatser i samhället bryr sig mindre och mindre om vilken geografisk plats du befinner dig på och mer vad du gör och hur och vad du redovisar av det du gör.

6. Ta bort betygen, konkretisera kunskaper och låt eleverna få ett examensbevis som innehåller exempel på vad de har gjort. Arbetsmarknaden skriker efter erfarenhet - kan du det här datasystemet? Har du arbetat enligt den här modellen/metoden? Kan du göra bokslut? Kan du programmera i det här språket? Kan du göra affischer, förbereda dokument för tryckeri, etc. etc. - låt framtida arbetsgivare bedöma konkreta exempel istället för bokstavsbetyg. Ska eleven ifråga utveckla sitt kunnande i skrivande, låt då elevens förmåga efter X år redovisas med skriftliga exempel. Om en framtida arbetsgivare är intresserad av en skribent så vill de ändå se hur de skriver framför vad en svensklärare satte för betyg. Är studierna högskoleförberedande låt då eleverna förbereda sig genom att i så stor mån anpassa undervisningsmetoderna mot universitet/högskola som möjligt. Inklusive litteraturläsning på eget ansvar, seminarier och föreläsningar. Klarar eleverna inte av det ansvaret vid 16-års ålder, skjut då inte det på en yrkesgrupp som ska “ersätta” föräldrarna. Men ta inte bort chanen, låt dem få komma tillbaka och kunna utvecklas när de till sist förstår vikten av egenansvar.

"Nya" rapporter återupprepar det vi redan vet

Att skapa variation i undervisningen så att alla elever får möjlighet att känna sig utmanade och stimulerade är en av skolans största egna utmaningar.” - källa: http://www.dn.se/debatt/ny-rapport-undervisningen-stimulerar-inte-eleverna/ (hämtad och publicerad 2013-12-06)

Nya rapporter bekräftar det som de flesta i yrkeskåren (lärare) vetat sedan Sokrates, Quintillianus, Rosseau och för den delen Piagét, Dewey och Steiner (namedropping galore här), det vill säga att lärandet är relationellt (socialt) men framför allt individuellt.

Lärare har också sagt sedan urminnes tider att individuellt anpassad undervisning, 70-75min per lektion och klasser med 30 elever innebär och tillåter drygt 1 minuts individualiserad undervisning. Någonstans går inte ekvationen ihop, antingen får vi ändra på skolstrukturen helt, eller så får vi nöja oss med att skolan har ett resursproblem och att det får lösas “ad hoc”.

Men, men… Finland och Kina då?

Om vi har förmågan att titta på och följa logiken att olika individer agerar på olika sätt, så kanske det är minst lika viktigt att titta på länder som individer också och ta tillvara på nationella egenskaper? 

Einstein formulerade sig annorlunda och sa “Everybody is a genius. But, if you judge a fish by its ability to climb a tree, it will live its entire life believing it’s stupid”. 

Problemet ligger här, att standardiserade test såsom PISA och liknande tittar på matematisk, språklig och samhällsvetenskaplig förmåga och förståelse och använder det som en indikation på undermåelig undervisning för alla. Varför mäts då inte estetik, kultur, innovation och liknande? Var är testet för skolor som uppmuntrar och när kreativitet och innovation? Vi kommer att behöva både ingenjörer och idékläckare i framtiden, dessa behöver komma från olika bakgrunder och ha olika egenskaper och inte mätas efter deras likhet, att likhet är en styrka är en föråldrad idé. 

Men visst, det är fortfarande viktigt med matematik

Men viktigare är vad vi använder matematiken för, kanske är svenska ungdomar smartare än skolforskare och politiker, kanske är de smartare än PISA - deras ointresse borgar möjligen i att de valt att fokusera på något annat? Allt fler unga lär sig och kan bilder, programmering, webbdesign, Internet, och liknande. I dessa områden vågar jag säga att Sverige är med i toppen. Men det är klart, fastnar vi i det förflutna och mäter nutiden efter det så är det lite läskigt. Men läskigare är när skolväsendet försöker göra en skola såsom den var förr och anpassad efter såsom samhället såg ut förr. Där uniformt tänkande och standarder var viktigare.

Kort och gott, en mer individanpassad skola kräver att vi tar hänsyn och stärker individernas förmågor, inte försöker styra in dem efter EN mall och modell. På sätt och vis är vi överens, jag och rapporten. Men det här är inget nytt under solen, de som tror det fokuserar på fel saker och lyfter problem som de allra flesta lärare arbetat med sedan första dagen i klassrummet. Inte oviktigt, definitivt inte, men fram tills strukturen förändras så gör vi lärare allt vi kan under omständigheterna.

Att vara lärare är att vara extremsportare

Jag har precis haft ett medarbetarsamtal tillsammans med rektor, och vi diskuterade kring frågan “Varför är man lärare 2013?” - givetvis med bakgrunden att Sverige som land dalar mest i skolutvecklingen enligt PISA’s mätningar, hätska diskussioner kring misslyckad skolpolitik och den tårtkastning det innebär, samt dåliga löneförhållanden, ett berg av nya sysslor och ansvar som lärare ska sköta och färre lärare och mindre tid att sköta dessa sysslor på. Det är nästan underförstått att de som stannar kvar i läraryrket idag är skvatt galna. 

Ingen arbetsdag är den andra lik, en klass på måndag morgon är upproriskt trött och nonchalant, och en klass på fredag eftermiddag hoppar runt som en rastlös häst som ska ut på vårbete. Däremellan är det konflikter bland elever, medarbetare, extrainsatta lektioner, gråtande mentorelever, sjuka kollegor, spring i korridorerna, obetald extra arbetstid och fullständigt kaos, och av någon anledning så sitter jag här fortfarande. Att vara lärare kan liknas med att kasta sig ut för en klippa med en flygekorrdräkt, det är en adrenalinkick att lyckas få fart i ett klassrum och få elever inspirerade och engagerade. Det är en fruktansvärd ångest att misslyckas med detsamma, när man gör det är det som att drämma in i en berghäll av självkritik (i bästa fall, annars är det elevkritik och kritik från kollegor ovanpå det).

Varje arbetsdag kan vara som en forsränning, ju bättre den är planerad och studerad - desto mer kan man förutse eventuella hinder som kan uppstå, men det finns hela tiden en dynamik som närmast kan ses som kaos, eller en vass klippa som får alla i besättningen att hamna i vattnet. Att vara lärare kräver improvisation, förmåga till att ta snabba beslut och att kunna orientera sig i kaos och anpassa sig efter förändringar från alla håll. Älskar man inte att leva i ständig förändring, söker man trygghet och enkla rutiner så är läraryrket inte att rekommendera 2013. Särskilt inte om man ovanpå det vill ha litet ansvar, vi ansvarar för de här ungdomarnas personliga och ämnesmässiga utveckling, och de lärare som inte klarar av det trycket, ja…. här skiljs agnarna från vetet. Kanske är det bästa som hänt skolan att läraryrket är just så bristfälligt av lockelser. Den lärarkår som överlever den här stormen får bäst liknas vid Sir Edmund Hillary, eller Amundsen, eller några andra av tidens extremsportare som banat väg för den nya tidens pedagogik. Vi är på väg att bli pedagogiska Navy Seals, de som håller huvudet högt och klarar av de vindar som blåser på skolvärldens stormiga hav sänker alla skepp utom de som härdas av saltstänk och bister kyla och slitande timmar. 

De som står kvar är de som ser sitt yrke som ett kall, som är passionerade och engagerade i sina elever och att de ska få en framtid. Kanske självförhärligande, men baske mig - jag är stolt över att vara lärare medan dilletanterna tjabblar uppe vid pyramidens topp, dessa Sirén, Björklund, Fridolin, Lundahl, med flera som pratar och tänker skola medan vi lärare gör skola. För oss är de röster som hörs i media lite som kejsarens nya kläder. I slutänden så är det ändå vi och eleverna och vi, eleverna och undervisningen. Här spelar det  ganska liten roll om valfläsket är rimmat eller saltat. Snacka på ni. Jag och mina kollegor vet vad vi gör. Alltid lyckas ni distrahera några stackare med ert prat. Men även de upptäcker att kärnan i skolan är att visa att man bryr sig om sina elever och verkligen satsa på dem och deras framtid. Allt annat är egentligen sandkorn i vinden.

TV, musik och blinkande ljus under genomgång

Föreställ dig att varje gång du har en genomgång i ditt klassrum så har du en TV med nyheterna igång, musik som spelar och en blinkande julbelysning bakom dig. Allt detta samtidigt som du försöker prata om och berätta om ditt ämne, kanske tillsammans med en PREZI-presentation. Tänk dig sedan att det fanns en retorik som löd ungefär: “Om du inte kan hålla i en föreläsning som är så intressant att dina elever fokuserar på den hela tiden samtidigt som detta försiggår, så är du en dålig lärare”.

Vad snackar jag om?

Under de senaste 6-7 åren allt medan sociala medier, musik, film, mobiltelefoner och datorer klivit in och fått en alltmer betydande roll i klassrummet så har många klagomål uppstått från lärare kring dessa. “Eleverna bryr sig mer om <facebook/spotify/youtube> än om min genomgång, eller det jag säger. Samtidigt har självutnämda predikande “IKT-pedagoger” kaxigt sagt att om du inte kan överrösta Facebook så är du en dålig lärare. Givetvis i syfte för att provocera och samtidigt på något vis hävda att de själva är ena härliga pedagoger, det är därför de slutat arbeta som lärare och istället ägnar sig åt att prata om hur lärare ska använda twitter och wordpress mer än att faktiskt arbeta med dem själva (med undantag såklart).

Problemet är att det inte nödvändigtvis handlar om att något är mer intressant, problemet är att alla former av distraktioner från undervisning, mening och innehåll är just distraktioner. Även om någon sitter och pratar om färg som torkar samtidigt som en intressant genomgång pågår så missar man delar av innehållet, alternativt så måste man sätta fingrarna i öronen och missa allt (för att få sinnesro). I takt med att fler veritabla neonskyltar fått tillträde i undervisningens utrymmen, desto svårare blir det att på ett konstruktivt sätt hantera dem, och stänga av dem vid rätt tillfällen.

Lösningen är inte förbud

Men lösningen är inte att förbjuda sociala medier eller neonskyltar i klassrummet, lösningen är att använda dem när de får stor nytta för undervisningen, övrig tid så passar de inte in. Lika lite som en nyhetssändning, en hårdrockslåt tillsammans med blinkande ljus samtidigt som du pratar, eller samtidigt som eleverna arbetar med något. Förtroende och arbete med självdisciplin behöver utrymme här. En gång i tiden var Fia med knuff riktigt lockande och roligt att spela, och hade det funnits till hands i den tidens klassrum så hade det distraherat också. En dator, Internet och diverse spel och mjukvaror är ett oändligt bord fyllt av möjligheter som inte är kopplade till undervisningen och frestelsen är såklart stor. Men förbud är aldrig lösningen, men uppdraget att lära elever att hantera frestelsen är det, och den börjar i deras hem - för föräldrarna. 

Lösningen vilar således i mångas händer, i en skola med 1 till 1 kan det handla om att konsekvent se till att alla skärmar fälls ned, att mobiltelefoner som inte används för skolsyfte läggs i en låda. Att läraren har översikt och möjlighet att säga till när “fel” användning uppstår, och tillika ger frihet och pausmöjligheter för eleverna att “strösurfa”. För all work and no play makes for a dull pupil.

Självständigt arbete i gymnasiet

Gymnasiet är mellansteget mot vidare studier för högskoleförberedande program och yrkesliv för yrkesprogram och ska på bästa sätt förbereda eleverna för de villkor som detta innebär. I samma veva så ska eleverna lära sig egenansvar. Det rimliga är givetvis att detta egna elevansvar progressivt implementeras i undervisningen under de tre läsår eleverna går i gymnasiet - men frågan är: ‘hur?’

Vi lärare har givetvis såväl idéer, planeringar och praxis när det gäller dessa aspekter och till stor mån så är ämnesplanerna progressiva i sin struktur och således finns ett skelett för egenansvar implementerat i läroplanen. Oavsett detta så finns den tysta praktiken (doxa om du så vill) inom skolan, det vi lärare gör i klassrummet för att nära det spännande i att upptäcka egenkunnandet och den inre förmågan att klara av något (eller “kan själv” som man sa när man var liten). 

För mig har det alltid varit viktigt att vara en trygghet för eleverna när det gäller att nära för eleverna att försöka i början. Det vill säga, att låta dem få prova sig fram till olika vägar att lära sig, göra misstag, vara öppna för att förklara för sig själva vad de gjorde och skapa ett forum kring funderingen kring varför det inte gick som planerat, justera försöksmetoden och fortsatt utvärdera vad som händer fram till att önskat resultat uppstår och då förklara skillnaderna och samtidigt känna glädjen i framgången och att “det var OK att ramla”. 

Själv tänker jag dock också att någonstans ska det börja successivt att göra ont när det går snett, att konsekvensen av att inte ha läst på, eller att inte ha antecknat, eller vad det nu kan vara leder till att man hamnar i en obekväm situation och söker sig tillbaka till en metod/struktur som gör att man kommer in i lyckandet och lärandet igen. Problemet som kan uppstå dock är att när det börjar göra ont så lär sig elever istället att det är skönare att inte göra alls än att få ont av ett misslyckande, och eftersom de tänker kortsiktigt - att det ger en tillfällig känsla av frid (som dock är en illusion).

Att kunna hantera denna situation på ett korrekt sätt i ett klassrum och att kunna dra gränserna rätt och hindra att elever lär sig att skjuta problemen framför sig är ett stort ansvar som kollegiet på en skola gör tillsammans med föräldrar, men det är fortfarande något som sker och är en vana på daglig basis i skolan för alla elever. 

När elever hamnar i ett vanemönster som är direkt destruktiva så beror det på att de etablerat en vana att inte göra något under såpass lång tid att det är så mycket som är ogjort att det upplevs som omöjligt eller näst intill omöjligt att ta tag i det. Läckan i båten är ett sjunkande skepp snarare än en liten läcka, som i värsta fall börjat läcka långt tillbaka i skolan och skjutits fram av eleven själv, skolorna och nu vilar i händerna på nya lärare som ska börja från början med att hantera situationen.

Oavsett det faktum att vi lärare har ansvar så har eleven själv ansvar, och oavsett vårt arbete som lärare så kommer vi inte att komma vidare om inte eleven själv kommer till insikt och ändrar sina vanor. Precis som med alla vanor så kan ovanor uppstå och ju längre en ovana håller på desto svårare blir den att ändra, men det går att ändra den - det är det eleven ifråga behöver inse och förstå och till sist ändra.

Relationen till motivation

Som Sir Robinson visat flera gånger så är det få faktorer som påverkar motivation och kreativitet som upplevelsen av frihet. Utan att gå för djupt in i den bakgrunden så rekommenderar jag att du tittar på hans videor som finns publicerade på min blogg sedan tidigare om ‘changing education paradigms’ och ‘how schools kill creativity’. “Frihet under ansvar” lyder en gammal klyscha, eller kanske är det så att “Frihet leder till ansvar”?

Att känna sig motiverad i skolan är viktigt för alla elever, ännu viktigare är att känna sig motiverad att gå till skolan, om skolan inte är motiverande varför ska man då gå dit? Detta är en fråga som allt fler ungdomar ställer sig och därför är det extra viktigt att känna till vad och främst hur ungdomar blir motiverade. Till att börja med så vill de lära sig saker. Vissa har bara tappat förtroendet för skolans förmåga att lära dem, dessa är de elever som många tycker är “svåra”. Det är egentligen här som läckan började, när skolan svek dem relaterade de till skolan som de relaterat till en person som sviker en annan… förtroende är mycket svårt att återvinna. Frågar du de flesta elever som det “går dåligt för i skolan” så har majoriteten av dem en berättelse om  (och kanske vilka på) skolan som svek dem.

Det finns aldrig bara ett svar

Det jag har etablerat här är att det sker flera saker parallellt som inverkar på elevens förmåga eller oförmåga till egenansvar. Tryggheten i att kunna misslyckas och tilliten till att läraren och skolan hjälper en framåt mot ett lyckande. Positiva eller negativa vanemönster hos eleven i att hantera sitt arbete, och därtill vanan att skjuta dem framför sig eller vanan att lösa dem (vilar på tryggheten och tilliten till läraren). Därtill friheten att kunna få prova och experimentera och upptäcka många olika lösningar på egen hand och så tilliten och förtroendet till lärarna och skolan, som i värsta fall är skadat redan när eleven anländer i Gymnasiet. 

test