Tobias Solem funderar kring IT-media och lärande

Instruktionsvideor & videoauskultation som pedagogisk utveckling

Jag hade idén med att ha en webbsajt med klassrumsvideor för ungefär tre år sedan. Jag fick då reda på ett försök som gjorts ännu tidigare än så under ett domännamn jag ej längre minns, men det var i princip en hemsida med samlade svenska föreläsningar upplagda på en egen youtube-aktig videohost fördelat efter olika skolämnen. Jag har sedan dess själv gjort ett tiotal videolektioner, tutorials och så vidare på prov och kommit fram till följande:

1. De är inte särskilt populära 
2. De som tittar på dem säger oftast att de inte orkar titta (och stänger av)
3. De som tittat på hela efter att jag bett dem titta säger att de är tråkiga
4. De som tittat på hela men är lite mer konstruktiva säger istället att de är för långa
5. Någon som sagt att de tyckte att det var bra tyckte att de lärde sig mycket

Vi lärare hamnar ibland i situationer då skolledningen eller arbetslaget, eller någon tokfrans (oftast jag) börjar prata om voodoo-begreppet “auskultationer”. Vissa lärare sätter hjärtat i halsgropen då de hör det och börjar muttra något om 1984, Orwell och WAR IS PEACE, för det är jobbigt för många lärare att ha någon som sitter och tittar på ens lektioner och kommenterar “vad man gör för fel”, för det är detta som många är rädda för, följt av en mängd försvarsmekanismer i stil med: “Jag sov dåligt, det är stressigt att arbeta som lärare, jag vet att jag är en dålig lärare men jag vill inte höra dig bekräfta det för då får jag sparken!”. Det sista är givetvis en oro som många ödmjuka, duktiga lärare har… för av någon anledning så är dåligt självförtroende lika vanligt bland lärare som det är bland elever. 

Mitt i allt det här började jag filma mig själv. Nej, inte på det sätt som du tror… nej, ta bort den bilden ur huvudet. Jag filmade mina lektioner, eller små genomgångar jag hade och publicerade några på vimeo och youtube. I ett fall hade jag en två timmar lång föreläsning om kamerateknik, flera månader senare så har den fortfarande setts 7 gånger, varav tre är mina egna (jag tittade från tre olika datorer). Jag har med varje video jag gjort upptäckt saker hos mig själv som jag försökt att korrigera. Allt från uttal av vissa ord, till läten jag gör, eller nervösa ticks (såsom att knäppa med korken på pennan)…

… ja och hur jag lär ut

Auskultationer (förlåt att jag tog upp ordet igen) av en själv är nog det bästa du kan göra, för det finns inget reellt fungerande sätt att slingra dig undan din egen kritik, så tillvida du inte lider av Dunning-Krugersyndromet eller är solipsist, i vilket fall du ändå är en fara för skolväsendet och borde spärras in i landbandyhallen. Men det som upptäcks vid videoauskultationer är en mängd saker som:

1. Hur du inleder lektionen och hur detta påverkar hela lektionen
2. Hur du presenterar saker och vad som händer med din röst när du tvivlar
3. Vad som händer i klassrummet då något du tvivlar på hörs och ses av eleverna 
4. Vad som i motsats händer då du verkligen är övertygad om något
5. Hur interaktionen lärare<-> elev påverkar lärandet vid diskussion <-> föreläsning

Aspekter av dessa frågor kommer fram utan att det finns på video, men vad som sker när man betraktar sig själv är att (åtminstone i mitt fall) tankar som inte finns med i någon föreläsning på lärarutbildningen börjar dyka upp (se gärna min föreläsning om detta som finns på vimeo) om hur du kan utveckla dig själv som pedagog och lärare. Dessa iakttagelser är skräddarsydda för dig som lärare, av den personen som utvecklar dig bäst och mest - du själv! 

Process är en process av en process i en process…

Förutom att vara en kedjetautologi så är rubriken ovan också en påminnelse om att elevernas lärande är en del av en process som du går igenom, som skolan går igenom och samhället, et cetera. En hermeneutisk cirkel med följdfrågor som fortgår till tidens ände. Det viktiga är att du fortlöpande gör videoinspelningar av dig själv, tittar på dem (helst flera gånger) och antecknar (mentalt eller på papper) vad du ska jobba med till nästa gång, spelar in en ny video och ser hur du har utvecklats. 

I den här processen rekommenderar jag samtidigt att du delar med dig dina videor till andra. Att skapa ett youtubekonto är gratis, och tro mig - det är få, men tillräckligt många som tar sig tiden att titta på dina videor för att du ska få lite extern information samtidigt. Kanske är det en elev som utbrister att hon äntligen förstod hur friläggning i Photoshop görs bäst, trots tre genomgångar i klassen och rädsla för att ställa frågor. I den här processen har hon lärt sig, du lärt dig att klassrummet inte alltid är den bästa lärosituationen för alla, och vi lärt oss att lärande är en mångfazetterad och ständigt pågående och intersubjektiv process (det där sista lät bra, men betyder egentligen att lärande är socialt… fast sagt på ett coolt sätt som imponerar och förvirrar, åtminstone mig).

LÄXA: Filma dig själv under din nästa lektion, titta på filmen och skicka en mention till mig på twitter @tobiassolem med ~100 bokstäver vad du lärde dig.

Ideasaster

Jag uppfann (tror jag) just ett engelskt uttryck, jag kallar det för “ideasaster” som bäst förstås som det som lätt uppstår vid “brainstorms”, diskussioner och dylikt - exempelvis för att identifiera och lösa problem. I fotografins värld kan vi i Barthesiansk anda kalla fenomenet för “Studium” och här förstås det bäst som de första tankarna och känslorna som uppstår då man ser ett fotografi (spontana reaktioner). Vid brainstorms och annat händer istället en ideasaster (idea och disaster sammanslagna) och enligt min definition så är det följande.

När en grupp människor samlas för att diskutera något så kommer ofta frågan: “Vad säger ni?” “Vad tycker ni?” “Hur ska vi lösa det här?”, sedan är det i bästa fall en kort tystnad varpå någon säger något, någon annan något annat, en tredje en ny sak och sedan uppstår en lång (tidsödande) diskussion om dessa första iakttagelser, varefter sällan det uppstår något konkret och konstruktivt. Denna formlösa röra av spontaniteter och diskussion kring spontaniteter kallar jag för en ideasaster. För att något ska vara en faktisk idé i en diskussion som denna så krävs mer eftertanke, mer studier och mer tid, åtminstone i diskussioner, brainstorms och problemlösande debatter som kretsar kring mer formella komplicerade ting av … mer byråkratisk art. 

Inom vetenskapen definierar man (åtminstone studenter av Karl Popper) ibland hypoteser istället - en hypotes är ett genomtänkt förslag som med olika prövade argument är sannolikt. I diskussionsfallet så skulle jag vilja hävda att idéer är samma sak. Givetvis kan det hända att en idé dyker upp under en brainstorm, men jag skulle nog hävda att sannolikheten är mindre när det inte kopplats till god inläsning av problemområdet/frågan samt en del eftertanke. En ideasaster är kort och gott lite som att kliva in i toalettrummet, dra ner byxorna och försöka sikta rätt när man kissar. I de bästa av världar så hamnar några droppar där de ska, i värsta fall är det bortslösad tid följt av ineffektivitet och onödigt städarbete. 

Med detta sagt vill jag samtidigt säga att “brainstorms” är bra saker när det handlar om kreativitet, alltså roliga idéer och nyskapande tankar kring exempelvis filmer, design, och så vidare… men exempelvis om man diskuterar miljöförstöring, varför ekonomin har gått åt helvete och eller hur vi löser problemet med sämre studieresultat i klassrummet så krävs det att samtliga debattörer sätter sig in (och är pålästa) i frågan och ägnar sig så lite som möjligt åt ogrundade känsloyttringar (även om du har “känslan” av att du kissar rätt så glömde du ändå att lyfta på locket). 

Sno gärna ordet av mig, själv kan jag tyvärr inte sedan jag kom på det hindra mig själv  från att bli fruktansvärt ointresserad när mer eller mindre löst tyckande hasplats fram i den sortens diskussion där sakliga och grundade argument och idéer mer eller mindre är ett måste men inte får utrymme.

Lärarnas tankefel

Andrea är 16 år, hon läser första året på gymnasiet där hon bland annat pluggar matematik. Hon är som “tonåringar” är i allmänhet ibland, brydd om många saker som relaterar till sin omvärld. Vilket ibland inte inkluderar att rikta hundra procent uppmärksamhet på plugget. Familjesituationen hemma, konflikter bland kompisar, killen hon är kär i och det SMS hon precis fick från “honom”. I bakgrunden hör hon matematikläraren prata, hon vet att skolan är viktig - det säger alla, fixar man inte det här så är man en loser, och vuxna gör ett stort allvar av det; hon vill inte misslyckas i skolan, hon kan ibland kräkas av stress av rädslan att misslyckas, i hennes föräldrars ögon, i hennes kompisars ögon och pinsamheten att sitta på utvecklingssamtal och ha gjort bort sig, då hela världen krymper till en boll.

Men nu står det på Facebook att det är fest i helgen och “han” är där, det kan bli alkohol. Hon hoppas att morsan är hemma så att hon inte måste sitta hemma hela helgen och passa sin lillebror, DET blir en skithelg i så fall. Hennes pappa sa alltid att hon skulle se till att lyckas i skolan, hon saknar honom, gråter nästan varje kväll, han är borta för alltid - det är näst intill omöjligt att fatta, men hon förstår längst in där det gör mest ont. Snart är det sommarlov, men innan dess måste Andrea se till att inte få IG i matte, svenska och historia, ekvationer, språksociologi och mellankrigstiden är kvar, och det måste man göra, lärarna säger att det är viktigt att kunna… något om att allmänbildning är viktigt, och att… hon inte vill göra någon besviken. Hon vill inte bli parkarbetare eller som i den där filmen där man får flippa hamburgare resten av livet, flottigt hamburgerfett i håret, dålig hy och ännu sämre självförtroende. 

Nu står han där, Erik, matteläraren. Hon tittar upp när han med en nästan skrämmande kort ton frågar “Hur går det?”, hon ser sig nervöst omkring, tittar ner i matteboken där hon fastnat i ekvationerna och frågar försynt “Hur ska jag göra med 11c, jag vet inte hur jag gör här”. Vid orden så suckar hennes lärare, samtidigt som kompisarna vid bordet småskrattar runt omkring henne, “Vi gick ju just igenom det på tavlan, vad prioriterar du egentligen? Facebook?”. 

Lärarnas tankefel

Ibland är vi lärare hemmablinda, vi tänker oss kanske lite självförtroget att de elever som sitter i vårt klassrum tycker att det vi gör är det viktigaste och det enda som ungdomarna tänker på. Vissa av oss frustrerar sig kanske över att vår lektion inte är allt ungdomarna tänker på just nu (av bekvämlighetsskäl), men de flesta av oss inser nog sannolikt att ungdomarna vi arbetar tillsammans med kommer från hundra olika bakgrundshistorier, och att utmaningen att lära dem inför livet kan vara kantad av både glädje och sorg. 

Igår gick det upp för mig hur uppenbart detta kan vara då en elev tacksamt sa till mig att hon uppskattade att jag gav henne tiden att förstå en uppgift. Hon hade väntat till slutet av terminen med att be om hjälp med en skrivuppgift i bildanalys. Min första tanke var det snarstuckna, lätt frustrerade “Varför väntar du till sista minuten? Vet du hur mycket jag har att rätta och gå igenom nu?”, läraryrket är intensivt i Maj, många elever lämnar in uppgifter sent och det är nu som de brukar be om hjälp i horder. Jag hade avsatt tid att hjälpa henne och det var den tiden jag la ner på att förklara för henne hur hon skulle arbeta som hon delvis var tacksam för. Sen sa hon:

“Jag har alltid haft svårt med att skriva, det tar emot och jag kämpar med det”, hade jag följt min instinkt och inte tagit min tid, satt mig ner och pratat med henne om uppgiften (för att hon missat alla tidigare tillfällen då jag gått igenom detta) så hade det sannolikt gjort att hennes “svårigheter” (rädsla att göra fel då hon skriver?) med att skriva blivit bekräftade, istället för att göra det lärare sysslar med, att lära henne hur man löser problem så hade jag lärt henne att hon inte får hjälp av lärare, att hon “sumpat sin chans”, att hon misslyckats och att lärare inte har tid.

Vi lärare som vuxna förebilder fostrar och lär ungdomar i varje ögonblick genom hur vi beter oss. Oavsett vad vi tror om ungdomarna så är de uppmärksamma, trots att de lever i ett informationssamhälle där miljarder bitar information passerar dem varje dag. Jag vet att jag gjort misstaget att falla för min impuls och frustration över elever som “inte lyssnat” första gången eller andra då de frågat mig om något som jag redan besvarat - jag är människa jag med, men det är alltid ett tankefel som detta bottnar sig i. Här har jag en elev som insett att det är något i min kurs som hon inte kan och vet, och insett att hon vill lära sig det. Hon frågar mig för att hon vill lära sig. Det är egentligen ovidkommande hur många gånger jag sagt något, insikten att något är viktigt kommer inte alltid första gången man hör det, varken som vuxen eller elev. Upprepningar är naturliga delar av allt lärande delvis av just den orsaken. Men att avfärda en elev som faktiskt ber om att få lära sig är på gränsen till tjänstefel, hur frustrerad jag än är som lärare över tillfället detta skett, gläd dig istället åt att frågan faktiskt kommer, det finns tillräckligt många som inte bryr sig, låt inte ditt agerande som lärare addera ytterligare en elev till den skalan genom att inte bry dig. 

Det här med höjda lärarlöner

Under det senaste året så har LRF, med flera haft en värvningskampanj för lärarnas riksförbund under slagordet “Höj lärarnas löner med 10000 kronor”. Givetvis kämpar fackliga organisationer med att verka relevanta val för lärare och nog bör väl ett sådant knep locka fler betalande medlemmar, eller? 

Eva-Lis Sirén hakade givetvis på samma tåg av missnöje (det är trots allt en del av fackförbundets syfte) som lyfts fram före Gy11 trädde ikraft där vår käre utbildningsminister erkände att läraryrkets status skulle lyftas, detta främst genom lärarlegitimationen (som inte ökat någon status överhuvudtaget, särskilt inte eftersom den behandlats av 5 nyanställda från proffice och sedemera bordlagts då den inte i praxis gått att genomföra (åtminstone inte ännu)). Lärarlegitimationen skulle i sin epitet legitimera ett yrke vars status på egen hand blivit allt lägre, orsaken var man inte lika intresserad av - utan godtyckligt var åtgärden att ställa högre krav på behörighet och att endast behöriga lärare skulle kunna sätta betyg, ett beslut som på vissa sätt förvisso är bra men på andra sätt är ett mediokert försök att lösa ett långt större problem. 

Gymnasieskola 11 i sig är till stora delar (se gärna tidigare blogginlägg om detta) ett lyckat sätt att, främst underlätta för lärare att nå en mer rättvis och likartad gymnasieutbildning oberoende av ort. Problemet är dock att oavsett vad det står i styrdokument och ämnesplaner så är inget system mer fungerande än det allvar och intresse dess praktikanter (kommuner, privata eller icke-privata skolorganisationer, skolor, skolledningar och lärare) visar. 

För att detta led ska fungera krävs att de organisationer som sysslar med utbildning effektiviseras. Det finns idag för många chefer, mellanchefer, och över huvudtaget roller som byråkratiserat skolan till den grad att den inertia (förändringsobenägenhet) som drabbat många skolorganisationer lett till att dessa är hopplöst efter när det gäller verklighetsanknytning, didaktik och pedagogik, och för mycket företagsekonomi appliceras på (oavsett privat- eller kommunal) skolor, där istället en reformation ner till själva grundvalarna krävs. (Uråldriga) ämneshierarkier och inkongruens/osamstämmighet med samhällsutveckling drabbar många organisationer och tyvärr är den skola (med ämnesprioriteringar) som finns på de flesta orter i Sverige idag anpassat efter ett industrisamhälle som inte existerar längre. Jag utvecklar gärna detta, men för att tydligare knyta an till temat för detta blogginlägg så är det delvis denna struktur som hämmar och förhindrar två saker:

1. Läraryrket 
2. Skolans rollstruktur

Fråga hundra lärare om vad de önskar att de ville ha mer av (förutom högre lön, vilket inte är unikt för läraryrket) så är det tid. Klassrummet anno 2012 ser nämligen på många sätt och vis ut som den gjorde för hundra år sedan, vi har fortfarande en lärare och runt 30 elever per klassrum. Något som andra halvan av 1900-talet och början på 2000-talet fört med sig är en samhällsreformation främst när det gäller nätverk,  och information, där marknadens behov rejält förändrats, något annat som ändrats är effekten av samhällsreformen i form av bokstavsdiagnoser, dyslexi, depressioner, och inte minst individualiseringen och kravet på en individanpassad utbildning. 

Klassrummet med 30 elever är en struktur som använts mot ett industrisamhälle där (lite grovt) varje individ i princip är en Tabula Rasa (tom tavla) som skall fyllas med exakt samma information och kunskap. “Problemelever” sorterades in i “särskolor” och alla andra kunde med lätthet sorteras in efter hur väl de kunde upprepa den enkelriktade kunskap som läraren förmedlade. Klassrummet hundra år senare ser likadant ut med de ökade kraven att varje elev är unik och ska lära sig på ett individanpassat sätt, hänsyn ska tas till olika förutsättningar och bakgrund, och varje elev ska ha tid med sin lärare. Om en lektion är 60 minuter (för enkelhetens skull) innebär detta att i ett klassrum med 30 elever så skall det “rättvist” fördelas 2 minuter per elev - här finns ett försvinnande litet utrymme för individanpassning och särskild hänsyn till olika behov. För vad händer med de elever som har större behov och krav, såsom de eleverna som kommer in i kurserna med enorm förkunskap och kräver att bli utmanade, samtidigt som de elever med dyslexi och några bokstavsdiagnoser som kanske knappt klarat av grundskolan samtidigt behöver extra tid för att nå samma kunskapskrav?

Många lärare vill ha mer tid med varje elev, för måluppfyllnad handlar ofta om just detta. Hur många tekniska lösningar/verktyg vi än har så kommer detta alltid vara den konstant vi lärare är överens om, mer tid med eleverna är ökad måluppfyllnad. Att kunna förklara för eleverna på individanpassat vis behövs. Så därför behöver strukturen förändras, antingen genom att exempelvis utöka antalet lärare per klassrum, minska antalet elever per klassrum, eller utöka resurserna för icke-schemalagda studieaktiviteter för elever med ökade krav och behov.

Som om inte detta vore nog så har lärare förutom dessa krav på sig att samtidigt i många fall arbeta som (oftast outbildade) mentorer och psykologer där de ska informera och motivera samt planera och stimulera för framtiden. Här handlar det om allt från privata psykiska problem och hemska hemförhållanden till vad man måste läsa för att komma varthän och koll på arbetsmarknaden. Vidare så arbetar många lärare extra som informatörer på gymnasiemässor, öppna hus, samt telefonister som svarar i telefon på föräldrars oro över sina barn, de planerar och skriver brev till föräldrar och ser till att föräldrarna informeras om deras barns studiesituation och varje förälder har givetvis krav på att läraren ifråga ska ha stenkoll på hur det går i respektive kurs och gärna har personlig kontakt så ofta som möjligt. Vidare så sköter lärare närvaro och ska ha koll på huruvida en elev har för mycket frånvaro och därmed inte ska ha CSN, och om CSN dras in så måste läraren ha koll på varför och motivera hur CSNs bestämmelser ser ut samt lugna föräldrarna samtidigt som läraren bör vara bättre på att motivera eleverna att inte skolka, och nu har jag bara kommit en liten bit in i de arbetssyslor som lärare har förutom att planera undervisning, dokumentera varje enskild elevs utveckling och givetvis undervisa på lektioner. 

Nu tror givetvis läsaren att jag som skriver detta (och dessutom är lärare) argumenterar FÖR höjda löner? Nej, det gör jag inte. Jag argumenterar faktiskt istället för att lärare ska syssla med tre saker: .

1. Undervisning och ledarroll i klassrummet

2. Planering och rättning av uppgifter och lektioner samt betygsättning

3. Övrig elevkontakt&måluppf.

Dessa tre saker är vad lärarutbildningarna täcker in idag, detta är vad lärarna är utbildade till att göra. Övriga sysslor är obetalda, övriga sysslor är därtill också något som många lärare gör utan att ha adekvat utbildning.  Skulle lärare syssla med vad lärare är utbildade att göra så skulle inga markanta lönehöjningar krävas, färre lärare skulle “gå in i väggen”, måluppfyllnaden skulle sannolikt öka, läraryrkets status skulle sannolikt höjas och lärarnas respektive stressnivåer minskas. 

Problemet är att den struktur och organisation som ligger kring skolan idag inte är organiserad för att hantera detta. Av de som “sysslar” med skola så är minoriteten lärare, de andra sysslar med marknadsföring, undersökningar, presskontakt, samordning, lönehantering, personalansvar, “administration”, regionsledning (och andra chefsroller), med mera med mera.  De flesta av dessa yrkesroller sysslar tyvärr inte med att utveckla skolan och elevernas förutsättningar för måluppfyllnad, utan är delar av en skolstruktur som till viss del är så byråkratisk att det skrivs mer hyllmeter “dokument” och planer som revideras och behandlas på “möten” och representationsmiddagar än hyllmeter med aktuella undervisningsmateriel som är relevanta för de elever som faktiskt går i skolan. Det klagas friskt på lärare, men inte på det system som i mina ögon är defunkt. 

Jag vill inte ha tiotusen kronor mer i lön, det gör mig inte till någon bättre lärare, men ge mig gärna tiotusen fler timmar på fem år tillsammans med mina elever, och för att ständigt vidareutbilda mig att ha koll på vad eleverna behöver samt att utveckla undervisningen så kan jag lova att måluppfyllnaden ökar. 

Niornas svåra gymnasieval

Jag har tidigare skrivit om gymnasievalet och varit smått kritisk till “valmöjligheter” och hur de oftare paralyserar människor än får dem att känna sig fria. Detta blogginlägg kommer att handla lite om valmöjligheternas problematik, där jag utgår från ett scenario där en nia ska välja gymnasium och “framtid”.

Att välja gymnasieskola år 2012 är för många högstadieelever ett stort dilemma, bor de på en medelstor ort (som Örebro) så finns det minst tio olika gymnasieskolor att välja på. Skolorna konkurrerar givetvis med varandra, men det är mer än så att hålla i huvudet för det är lika viktigt att välja program som det är att välja skola. Vissa program följer den traditionella modellen och är rena naturvetenskapliga program, men oftare än så så finns det olika inriktningar och “färgningar”, på en del skolor så finns ett visst antal program och inom varje program så finns det programfördjupningar att välja mellan, och då har jag utelämnat det individuella valet. 

I detta så försöker gymnasieskolorna hjälpa elever genom att lotsa dem längs ett långt spår av reklam, målgruppsanpassad textinformation, öppet hus, gymnasiemässor, inbjudningar och så vidare, och som om inte det vore komplicerat nog så är det så att mycket information är vilseledande eller formulerad på så vis att det lämnas för mycket tolkningsutrymme hos de blivande eleverna, och nu har vi bara pratat om utbudet. 

För att välja gymnasium krävs nämligen något som många SYV:ar, lärare, föräldrar ständigt bombarderar sina ungdomar med, nämligen frågor som “Vem är du?” “Vad vill du?” “Vad vill du bli?”, “Vad kan du tänka dig att göra i framtiden?” “Vad tycker du är roligt?”. Som femtonåring har man inte alltid klockrena svar på dessa frågor, i vissa fall har man kanske precis börjat upptäcka dessa saker, i andra fall så kanske man är mer benägen att göra det som förväntas av en för att man fortfarande ser upp till sina föräldrar som talar om för en vad som är bäst, för de kan man ju lita på - eller? Tja, när skojig reklam, trevliga lärare och rektorer står och pratar med en, roliga jinglar på spotify och lockande inbjudningar på Facebook och snygga utskick i brevlådan så kan det lätt bli problematiskt. Detta är en del av den fria marknaden, informationssamhället och individualismens demokratiserade verklighet. Den här verkligheten lever många nior i, och därför blir det många gånger svårt, och inte sällan många “Jag vet inte” som svar.

Som vuxen, lärare och en människa som bryr sig om ungdomar så blir jag ibland frustrerad över den här typen av svar, givetvis samtidigt som jag också förstår hur svårt det är att välja. Vårt samhälle är inte riktigt anpassat för att stanna upp och fundera, vid en viss ålder ska man fatta ett visst beslut som ska grunda sig på en mängd kriterier där ens beslut kan göra kompisar, föräldrar, lärare, SYV:ar, släktingar (etc. etc.) besvikna eller glada, och i vissa fall är det bra om föräldrarna blir glada, men i andra fall så är det dåligt (för att valet mer handlar om att välja det föräldrarna vill än vad som är ett bra val för eleven som ska läsa gymnasiet). 

Som om inte detta vore nog så fortsätter den här typen av frågor att cirkulera i ens huvud under hela gymnasietiden också, frågor som “Valde jag rätt?” “Trivs jag med klassen?” “Finns det bättre skolor/utbildningar därute?” “Vad förlorar jag på om jag byter?” “Vad händer med kompisarna om jag byter utbildning?” “Tänk om läraren/föräldrarna/kompisarna blir sura om jag inte vill göra det här”. Alla dessa frågor är givetvis legitima, hur sjutton kan man VETA vad som är rätt val? Ännu värre blir det med det klassiska dilemmat med “gräset är alltid grönare på andra sidan”… om du inte känner till liknelsen så handlar det om ett fall där man har två gräsplanera att välja att stå på, och när man gjort sitt val och tittar över på andra sidan så börjar man se fördelarna med den gräsplanen och nackdelarna med den man står på just nu. Till sist så börjar man överväga att hoppa över, kanske hoppar man över och då börjar allting igen. Tänk dig nu att det finns minst trettio till gräsplaner att välja på - och då börjar du förstå vad det är som gymnasieeleven kan kämpa med i sitt huvud. Inte konstigt att det kan bli skört, känslomässigt och minst sagt förvirrande. Inte konstigt att de där många frågorna som jag tidigare nämnde oftast möts av ett rådvillt “Jag vet inte!”.

Mitt bästa råd som lärare är att lita på dig själv som elev, lita på att du när du valde faktiskt tänkt igenom ditt val under ganska lång tid. Tänk också på att alla val har nackdelar och fördelar. Oavsett vilken skola eller vilken utbildning (etc.) du valt - så kommer det att finnas jobbiga saker du kommer att behöva kämpa med. Tänk också på att vissa stunder i skolan kommer att vara ännu mer kämpiga (nationella prov, mycket teori, många uppgifter, et cetera) - men också att dessa kämpiga stunder samtidigt utvecklar dig, här gäller det också att kunna lita på att lärarna vill dig väl, det gäller också att bita ihop och inse att efter regn så kommer solsken. Lita på ditt val.

Samtidigt så är det inte hela världen om du skulle ångra dig efter ett år, kanske du inte vill bli fotograf eller designer (utan mer vill ha dem som en hobby) - av de gymnasieprogram som finns idag så är de flesta högskoleförberedande, det betyder att oavsett vilket så kommer du att ha med dig minst grundläggande högskolebehörighet. Du kan alltså söka exempelvis “Sociologi” även fast du gått ett estet- medieprogram. Eller polishögskolan, et cetera. - bara för att du valt en viss gymnasieinriktning så är det inte så farligt som att du stängt igen en massa vägar, på detta vis så kan du faktiskt välja flera gräsmattor på samma gång, utan att behöva missa något särskilt.

Som nia kan världen vara stor och komplicerad, men inställningen du har påverkar mycket - och lita på att skolans system är anpassad med en grundtanke att de vill ditt bästa. På det viset så kan du inte välja fel, men du kan alltid välja om. 

Gy11, efter 1,5 termin

Jag minns under höstterminen 2010 när vi började planeringsarbetet för Gy11 hur lovorden kring just Gy11 lät, landets 100+ program skulle renodlas till 16, gymnasieskolan skulle bli billigare i drift och läraryrkets status skulle höjas bland annat med lönehöjningar, legitimation samt att skolan skulle få myndighetsstatus med allt detta innebar. För oss lärare innebar detta att vi under 2 år skulle få arbeta med två parallella system (tre system för grundskolelärarna) men på sikt så skulle det innebära mindre arbete, eftersom ämnesplanerna också lämnade mindre till tolkning, det nya betygssystemet skulle dessutom eliminera problematiken med “mellanbetyg”.

Det som fungerar bra

När jag satt och läste igenom ämnesplanerna så drog jag en lättnadens suck, åtminstone i de flesta fall. De senaste skrevs någonstans när mina nuvarande andraårselever föddes, och på den tiden fanns det till att börja med föga förståelse för 2010 års informations- och teknikförändring, men därtill lyste avsaknaden av konkret språkanvändning som solen mitt på dagen i en öken, i diskussioner med andra lärare så upptäckte jag att ett kursmål kunde uppnås på X olika sätt, där X är antalet olika lärare som undervisar i ämnet. För eleverna innebar detta tolkningsutrymme att en elev kunde bedömas på helt olika grunder i samma ämne beroende på vilken lärare som tolkade. Ämnesplanerna för Gy11 är ett stadigt steg i rätt riktning, till att börja med så har någon med språklig insikt sett över ämnesplanerna, men därtill så har ämneskunniga som lever och förstår nutiden fått inflytande i formulerandet kring kunskapsmål och betygskriterier.  För oss lärare innebär detta ett effektivare sätt att arbeta, särskilt i kombinationen med det nya betygssystemet som eliminerar alla funderingar kring huruvida Kalle ska ha MVG eller VG+++, nu får Kalle helt enkelt ett B, inga problem.

Något som mer fungerat bra är strömlinjeformandet av programmen. Istället för en mängd oseriösa program med… minst sagt godtyckliga kursinnehåll så har vi idag 16 program som är styrda efter samhällets och respektive programinriktnings krav. Det finns fortfarande utrymme för, vad som vi kallar “färgning” i kurser, en kurs i Engelska på ett medieprogram kan (och ska) se annorlunda ut än en kurs i Engelska på ett program med naturvetenskaplig inriktning till exempel. Här vet jag att praxis ser annorlunda ut än riktlinjer i dagsläget, men med tanke på hur de nyare lärarutbildningarna ser ut så är detta en tidsfråga.

Det som fungerar mindre bra

Det måste vara tacksamt att planera långsiktigt men göra kortsiktiga åtgärder. I dagsläget så har elevpengen sänkts, allt i linje med beslutet att gymnasieskolan ska bli billigare. Problemet är att de ökade krav på dokumentation både under undervisning och utanför (t.ex. inför och under utvecklingssamtal, elevvårdskonferenser o.s.v.) sker parallellt med de forna kraven för den gamla gymnasieskolan. Detta givetvis utöver de otaliga övriga arbetssysslor som gymnasielärare ska göra: kursplanering, rättning, processbedömning, vidareutbildning, mattestugor, elevstödssamtal, framställning av kursmateriel, mentorsamtal, utvecklingssamtal, sammanställningar information kring studiesituation, samtal med föräldrar, marknadsföring, extra vikariearbete, värdegrundsarbete, ad hoc-hantering av problematiska elevsituationer, betygsdiskussioner, et cetera, et cetera. Ovanpå detta så behöver lärare som inte “hängt med” i informationsteknikens utveckling sätta sig in i 1to1-lösningar, förändringar i pedagogik och minskade elevkvoter, och så vidare. Myndighetsstatusen har dessutom lett till att allt arbete ska dokumenteras och arkiveras på ett sätt som inte skett tidigare, och allt detta på samma arbetstid som tidigare.

I övrigt så har vi såklart kravet på legitimation. Utöver kravet på lärarutbildning så ställs nu kravet på lärare att de ska ansöka om legitimation som ska bekräfta deras förmåga att undervisa och betygssätta i diverse ämnen. Att utröna vem som ska ha vilken behörighet är en så komplicerad process att detta har lett till att exempelvis yrkeslärare i dagsläget undantagits från legitimationskravet, därtill har kraven på legitimation uppskjutits på obestämd framtid, och för två månader sedan så hade ungefär 1600 av ungefär 60000 ansökningar behandlats av de 5 hårt arbetande, nyutexaminerade Profficearbetande individerna som fått ansvaret på sina axlar. Det är uppenbarligen lättare att säga att detta ska leda till ökad status än att göra konkreta åtgärder såsom att höja lärarnas löner och ställa högre krav på lärarutbildningarna och att de verkligen ser till att lärarkåren inte består av 30% anställda som allvarligt funderar på ett karriärsbyte. Givetvis tänker man långsiktigt här också, tids nog så har de ansökningarna som inte hunnits med sedan hösten 2011 genomarbetats, och vid obestämt datum så kan kravet på legitimation införas. Till vilken nytta kanske någon undrar?

Målet med detta är givetvis att sålla ut undervisande personal som i dagsläget är obehöriga lärare, antingen utbildar sig till detsamma och skaffar sig en lärarlegitimation. Men med aktuell yrkesstatus och lön så finns det bra mycket mer lockande utbildningar som leder till högre löner, så då bibehåller man bara dem som antingen verkligen vill bli lärare (vilket är bra) eller de som känner till att lärarutbildningen vid granskning håller såpass låga kunskapskrav att det uppdagats att den kunde effektiviseras till en 1-2-årig utbildning.  Metta Fjelkner och Eva-Lis Syrén jämför gärna utbildningstiden mellan lärare och civilingenjörer - mer sällan de kunskapskrav och kompetenskrav som ställs på respektive utbildningar. Hade de gjort detta så hade de nog kommit fram till att roten till problemet är en oerhört hårig relation som närmast kan liknas vid hönan och ägget. Låg yrkesstatus och lön samt en relativt sett enkel utbildning som inte lockar mer än till att antalet sökande når exakt antalet platser (vilket i praktiken innebär att om du vill utbilda dig till lärare så kommer du in, oavsett intresse eller tidigare kunskap).

Slutet gott… allting oförändrat

Regeringens insats i att effektivisera skolan är i praktiken ren fernissa. Under ytan döljer sig högar av problem. Höga arbetsbördor, litet intresse, minskande elevkullar, mindre ekonomiska resurser, lärare som funderar på att byta jobb. Snart ett läsår in i Gy11 så tror jag att många lärare kommit fram till att ju mer saker förändras desto mer förblir de likadana (för att översätta ett slitet engelskt uttryck). Dessvärre hamnar kompetenta, skickliga lärare i samma hög som de inkompetenta. Dessvärre sätts löner ofta efter hur länge du arbetat, inte efter hur väl du sköter ditt jobb, eftersom skolledare inte har tid att bedöma faktiska arbetsinsatser och de pengar som blir över istället läggs på marknadsföring som förvirrade 16-åringar tröttnat på. Någonstans i allt detta sorl av löneökningar, legitimationer och, skitsnack rent utsagt, har det viktigaste av alla diskussionsämnen glömts bort; den motiverade och kunnige lärarens utrymme att arbeta med specifikt utbildning. För hur mycket vi än jämför oss med Finland, hur många PISA-undersökningar som görs så kommer inte skolan att bli bättre än den tid som lärare har att fokusera på det de blev lärare för. De där 10000 kronorna har jag inget emot om de landar i knät hos resurser som tar hand om de övriga sysslorna, så att jag kan fokusera på mitt jobb. Men det är en utopi, det inser jag, men jag älskar mitt yrke och tillåts väl ändå att önska?

Troed det om du vill

För några år sedan (2006-2007) så rasslade det till i de sociala medierna när Fredrik Härén höll i diverse föredrag i landet och han bemöttes av rungande skratt när han under kunskapens dag (2007) kritiskt vände sig raljerande mot “kunskapssamhället”. Som exempel så lyfte han fram att studenter från exempelvis Sri Lanka har samma utbildning som vi svenskar har och kan göra saker och ting precis lika bra som en svensk Lundstudent kan fast för 18 kronor i timmen. Under ungefär samma tidsperiod började Troed Troedsson dyka upp och föreläsa kring ungefär samma sak och i sin föreläsning (som han haft på flera platser sedan 2008) pekade han på att just kunskapssamhället framträtt år 1850 och “dött” under 1990-talet för att lämna plats åt något som Troed benämner “förståelsesamhället”.

Kritiken mot kunskapssamhället från såväl Härén som Troedsson handlar i första hand om, menar de, att kunskap är förgängligt och passé. “Alla kan redan allt” säger Härén retoriskt under sin föreläsning till publikens skräckblandade förtjusning och övergår till att hylla ett företag med kombinerat spa/tandläkare. Det som Troed och Fredrik tycks vara överens om är att förståelse är viktigare än kunskap idag, att innovation är bättre än att minnas fakta. Detta är något som också Sir Ken Robinson i England predikar, och han är långt mer insatt i pedagogik och lärande än Troed och Fredrik tillsammans.

Som min ton i detta inlägg redan avslöjat så ser jag flera problem med dels det sätt som dessa välbetalda föreläsare, likt missionärer från svunnen tid reser runt och använder sig av diverse underhållande retoriska trick för att få fram sina påståenden, men främst i raden av kritik vänder jag mig mot den, ironiskt nog, kunskapsbefriade argumentationen som bedrivs av dessa båda föreläsare.

Om vi först tittar på just “kunskapssamhället”, så är det en term som på något vis fått beskriva något som både Härén och Troedsson förklarar som förgånget. Under 1800-talet och framåt så är information och kunskap detsamma som kompetens menar Troed under sitt föredrag i Katrineholms kommun (2010) (ett föredrag som tycks vara en revision av föredragen från 2008/2009). Under samma föredrag så påstår Troed (19 minuter in i föreläsningen) att “Information är på väg att bli värdelöst”.

Ironin är återigen högst påtaglig eftersom han innan refererat till barn i Katrineholm som börjat röka, bilolycksfall, 1900-talets människor och deras syn på information som viktigt, folkskolans snällpress, AXE-växlar med mera. Troed själv tycks vara fullpackad av just information och kunskap, som han samtidigt tycker är värdelös - eller?

Problematiken ligger egentligen i att klassificera samhället i dessa diskussioner i kategorierna och dikotomin “kunskapssamhälle” och “förståelsesamhälle”, oavsett vilket årtionde som det ena nu avtagit och det andra tilltagit så är det en överförenkling av samhällets struktur. Även om givetvis information var viktig under det senare 1800-talet och det tidiga 1900-talet så är den fortfarande viktig idag, att ha kunskap och att sitta på information är lika maktfyllt idag som det var då (se bara på wikileaks), detsamma gäller givetvis i den svenska skolan som både Härén och Troedson kritiserar. Om jag först ska bemöta punkten gällande nutiden så är det är tyvärr ett faktum att oavsett vad unga människor i Sri Lanka läser så kommer inte en människa som saknar information och kunskap i dagens samhälle någonstans över huvud taget. De som saknar kunskap och information idag hamnar precis som de som saknade kunskap och information under det senare 1800-talet: i samhällets ekonomiska lägre skikt. Skolans funktion sedan urminnes tider har handlat om att hjälpa unga människor att bli allmänbildade samhällsnyttiga och demokratiska individer (samt förvara resursonyttiga i någon mån). För att överhuvudtaget hamna där så måste vi först se till att ungdomarna har tillräckligt med kunskap och information så att de kan fatta informerade beslut. Detta kommer inte att förändras oavsett vilket årtionde eller för den delen århundrade vi pratar om.

För att sedan bemöta det historiska påståendet så finns här vidare problematik, för även rent historiskt så har det funnits ett “förståelsesamhälle” eller åtminstone ett förståelsgrundat perspektiv på kulturen och samhället. Weber (som levde under det som Troedson definierar som kunskapssamhället) kallade en hel antipositivistisk vetenskaplig inriktning inom filosofisk sociologi för just “Verstehen” (förståelse), här diskuterades vida meningsskapande och just Weber fick många anhängare på Frankfurtskolan och blev erkänd världen över. Förståelse var viktigt för samhällsvetare över hela världen men precis som Webers kritiker också förstod så är förståelse begränsat av… vadå? Ja just det, den information och kunskap individen innehar. Kortfattat kan man säga att det sätt vi betraktar vår verklighet på när vi är födda i Örebro, Sverige, i västvärlden också avgör vilken kunskap och information vi tar till oss/den information vi sedan använder för att “förstå” något. Dessa två ting (kunskap/förståelse) står i stark koppling till varandra och detta var också något som samtida forskare med Weber insåg (och kritiserade honom för).

Troed och Härén menar hela tiden på att det handlar om kompetens, och den sedemera menade också att en student i Sri Lanka har samma kompetens för lägre lön. Detta är också ett problematiskt yttrande för då ignorerar vi helt och hållet världsekonomin, invånarantal, och andra faktorer som påverkar pengars värde. Arton kronor i timmen är inget en människa kan leva på i Sverige, men det går uppenbarligen att göra det i Sri Lanka. Vidare är både Sri Lanka, Kina, Indien och de delar av Asien som Härén hyllar tillika miljardbefolkade, att det finns 10000 högre utbildningsinstanser/~2000000000 invånare (om det nu stämmer) i Asien är egentligen inte lika imponerande om man jämför med Sveriges 50 högre utbildningsinstanser/9000000, i Sverige innebär detta en per 18000 invånare, eller en per ~200000 invånare i Asien. Relativt sett så är vi fortfarande mer högutbildade även om givetvis det är ett större antal individer jämfört med vårt fjantigt lilla land. Samtidigt rankas Karolinska Institutet, Uppsala Universitet, Stockholms Universitet och Lunds Universitet bland världens hundra bästa universitet under 2003-2010 (Källa: Academic Ranking of World Universities)

Den här typen av retorik är dock tyvärr ganska vanlig bland dessa föreläsare, det är sällan faktiska argument som presenteras, utan lättsmälta salongsföreläsningar beställda av företag, kommuner etc. för cirka 20000 kronor i timmen. Med det inte sagt att precis allting som sägs är fel, eller att det inte är underhållande (Troedson är en grym standup-komiker), problemet är att det sker under former som ger faktagrundade anspråk. Troedson som inte har någon utbildning inom varken det pedagogiska väsendet, sociologi, eller samhällskunskap. Det finns heller ingen utbildning för “framtidsanalytiker” utan det epitetet är helt och hållet påhittat. Fredrik Härén har inte heller någon vidare gedigen utbildning men är precis som Troed en författare och flitig föreläsare som föreläser och inspirerar företagare kring affärsidéer och entreprenörskap och vann priset “årets entreprenör” 2003. Givetvis är inte utbildning allting (som dessa båda vederhäftigt hävdar) men samtidigt kan det vara en god idé att betrakta källan till dessa deras påståenden och fråga sig huruvida dessa personer tjänar pengar på att låta övertygande och passionerade om precis de ämnen som ligger i hetluften (entreprenörskap år 2003-4 (efter IT-bubblans vakuum) och skola/utbildning 2008-2012.

Slutledningsvis vill jag påstå att kunskap, information och förståelse är något som är högst aktuellt idag. Jag tycker att både Troed och Härén har sagt både det ena och det andra som varit träffsäkert, men samtidigt betackar jag mig från den närmast kultlika status som dessa båda fått hos deras anhängare, som tyvärr ibland vistas i samma korridorer som jag (skolan). Jag tycker att pedagogiken, skolan, sättet vi lär oss på och av alltid förtjänar att problematiseras, men då måste man tillika problematisera de förslag som läggs fram. Inte omdelbart kasta sig vind för våg in i nyhajpade begrepp som “förståelsesamhälle”, “innovation” och “framtid” och betala för att få bomull kring öronen likt Eva-Lis Siréns ständiga malande om 10000 kronor. Att ta betalt för att säga det som människor vill höra måste vara det mest lättförtjänta bland pengar. Det är väl kanske därför Troed är Sveriges mest anlitade föreläsare, Härén en rekommenderad entreprenör, och Sirén ordförande för ett av Sveriges mest tvivelaktiga förbund (sedan Hem och Skola).

IT-Pedagogik?

Debatten kring IT-pedagogik och IKT-pedagogik har existerat länge och fortfarande så kämpar många kring att sätta fingret på vad detta är för något. Ofta med all rätt då de definitioner som diskuteras i media och av många självutnämnda eller utsedda pedagoger inom dessa områden antingen presenteras på ett luddigt sätt, eller bygger på ren oförståelse. 

Inte sällan nämns tekniken som någon slags gudomlig mystisk kraft som löser uråldriga pedagogiska problem och det finns en närmast romantisk övertygelse hos vissa pedagoger som i likhet till flertalet föräldrarelationer sett tekniken som någon slags barnvakt. Föräldrarna eller pedagogen ägnar sig åt sitt och visar endast på att någon slags provisorisk pedagogik ligger bakom; såsom att dela ut en uppgift eller tala om vad barnen ska göra. I detta fallet överlämnar man i stort sett fostran och lärarrollen helt till tekniken. Individen i klassrummet som kallas lärare, eller filurerna som kallas föräldrar tillhandahåller endast verktyget och är passiva, eller i huvudsak passiva. 

Denna syn på IKT-pedagogik är i bästa fall en stereotyp som endast existerar på ett tankemässigt plan hos oroliga lärare och föräldrar, men i värsta fall är detta den syn som båda dessa parter faktiskt anammar med olika rent destruktiva resonemang som understöd.

Tekniken som enda instrument

Det ögonblick som tekniken är det enda instrumentet för lärande så upphör pedagogen att existera (och gör sig icke förtjänt av någon lön överhuvudtaget). Teknik är instrument som ska användas till de respektive områden de är bäst lämpade för. Att kunna dessa användningsområden och var gränsen går är det mest grundläggande en pedagog som exempelvis arbetar på en IT-inriktad gymnasieskola ska känna till. 

En dator exempelvis har en lång serie användningsområden, många vilka är svårersättliga eller rentav opraktiska att hantera utan en dator. Samtidigt måste elever kunna erbjudas tjänliga alternativ till datorer för att skapa förståelse. 

Läraren som förebild

Barn och ungdomar snappar upp flera olika saker under sin skolgång och en stor del av lärandet sker utanför den skrivna kursplanen. Lärarens relation till sin undervisning skapar lika mycket förståelse för det läraren försöker lära ut som undervisningen i sig. En lärare som med brinnande entusiasm visar på olika goda exempel hur enkelt/stimulerande det kan vara att skapa förståelse, inhämta fakta, få förtrogenhet och färdighet kring något område är förutom en lärare också en förebild på flera sätt. Att ha en passion för sitt ämne visar också att ämnet är något att ha passion för, och något som faktiskt är meningsfullt för även andra. De dåliga lärarna jag själv minns hade en tvivelaktig relation till det de undervisade i, för dem var det ett jobb - och deras brist på passion för ämnet gjorde att det jag lärde mig av dem var att ämnet var ointressant. 

Som pedagog som använder tekniken som instrument för lärande ser jag därför inte tekniken som något som tar över min roll, eller något som jag lägger i mina elevers händer och som ska sköta utbildningen åt dem. Utan visar istället på vad som är spännande och erbjuder samtidigt alternativa moment som inte involverar t.ex. en dator; såsom teorigenomgångar, diskussioner, studiebesök, m.m. - det centrala är dock alltid mitt personliga intresse för ämnet, utan vilket jag genast passivt lär mina elever att det jag undervisar är ostimulerande och ointressant. 

En ostimulerande arbetsmiljö stimulerar istället sökandet efter alternativa andra stimuli

Här hamnar ofta diskussionen kring datorspel, facebook och andra distraktioner som kan göra att elever skiter i skolan. Särskilt sociala medier har fått en negativ betoning hos många livrädda lärare som i värsta fall känner att de är helt ignorerade. Rädslan i sig är berättigad, men sociala medier är aldrig ett hot mot en lärare som är entusiastisk i sitt ämne. Läraren som snarare ser sitt arbete som en ren rutin har istället talat om för eleverna att ämnet inte är så intressant och eleverna köper den lärdomen direkt och utvecklar istället olika strategier för att stimuleras på något sätt i skolan. Faktum är dock att dessa elever sällan upplever att Facebook, eller twitter, eller något liknande är särskilt “roligt”, snarare ser de detta som ett sätt att fördriva tiden på, då det läraren erbjuder inte håller måttet.

Konkurrera inte med sociala medier, integrera dem 

Oavsett hur stimulerad du är som lärare för ditt ämne så kommer fortfarande det finnas elever som koncenterar sig på annat än din undervisning. Ditt arbete är dock inte att förbjuda något, utan att använda det som ungdomar intresserar sig för på ett sätt som skapar förståelse för ditt ämne. Här krävs det återigen intresse och engagemang från din sida och det kräver att du själv är beredd på att lära dig något om ditt ämne. Det sociala engagemang som finns inom sociala medier är idag så kraftfullt att det oftare både erbjuder mer information och mer perspektiv på en fråga än vilken sökning på wikipedia eller google somhelst. Dock måste man som pedagog hela tiden stimulera till ett kritiskt förhållningssätt till denna information, att kunna sortera och filtrera informationen är lika mycket en del av förståelsen som att undervisa i ämnet. Ungefär på samma sätt som förståelsen för ett akademiskt ämne inte kan nås utan en grundläggande förståelse för vetenskapsteori. Det ena är ett instrument för att förstå det andra. 

Därför måste du först undervisa dig själv i möjligheterna och begränsningarna med de tekniska hjälpmedel du väljer dig att använda, och när du inte använder dem ha innehåll som du är intresserad av och som är aktiva och intressanta alternativ. 

Elevsyn

Genomgående så styr också lärarens syn på eleverna också hur eleverna ser på honom eller henne. IKT-pedagog eller inte, om du ser eleverna som utpräglat lata, ointresserade och lustsökande så kommer du tillika att genom detta perspektiv endast se dessa egenskaper och också hjälpa dem och lära dem själva att det också är på detta viset. En dylik attityd och inställning till dina elever kommer aldrig att hjälpa dig i din undervisning, hur verklig du än tror att den är. Tvärtom kommer den att begränsa dig i ditt engagemang för det du undervisar i, och i slutänden misslyckas med din undervisning, till ett ödesdigert resultat. F-betyg och elever som kommer att minnas dig med ett mått av förakt och ointresse. Dina förväntningar på eleverna påverkar tillika elevernas förväntningar och syn på dig och sig själva.

Fria världen

Min fria översättning av Chaplins tal i ”The Great Dictator”:

Jag vill inte vara ledare, det är inte mitt gebit. Jag vill inte härska eller erövra någon. Jag vill hjälpa alla om jag så kunde, oavsett bakgrund, kultur eller hudfärg. Vi vill alla hjälpa varandra, människor är på det viset. Vi vill leva av och med varandras kärlek, inte i varandras misär. Vi vill inte hata och förakta varandra. I denna värld finns det rum för alla, och jorden är rik och kan besörja varje individ.

Vårt sätt att leva kan vara fritt och vackert. Men vi har förlorat fotfästet.

Girighet har förgiftat människans själ, har murat in världen i hat;

Har marscherat oss in i förtvivlan och spillt vårt blod.

Vi har utvecklats hastigt men vi har stängt oss själva inne:

Maskineri och elektronik som ger oss överflöd lämnar oss ständigt behövande.

Vår kunskap har gjort människosinnet mer cyniskt,

Vår listighet är hård och ovänlig.

Vi tänker för mycket och känner för lite:

Mer än teknik behöver vi medmänsklighet;

Mer än vår list behöver vi vänlighet och ödmjukhet.

Uta dessa egenskaper kommer livet vara våldsamt och förlorat.

Jetplan och Internet har fört oss närmare. Den inre naturen av dessa uppfinningar skriker efter godheten i människan, skriker ut efter allmän familjekänsla för att ena oss alla. Detta budskap kan nå miljarder av människor genom världen, miljarder av förtvivlade män, kvinnor barn, och djur – offer i ett system som gör att människor torterar och fängslar oskyldiga. Till dessa som kan ta till sig av detta så skriver jag: ”Känn ej förtvivlan”.

Den sorg som nu är över oss är bara början av girighetens försvinnande, de bittra varelser som fruktar den mänskliga utvecklingen: människohatet kommer att passera och diktatorer dö och den makt de tog kommer att åter ges till de som hade den och så länge ledare dör så kommer friheten aldrig att försvinna…

Soldater, överge inte er själva till de våldsälskande, de som föraktar och förslavar er, som regerar över era liv, ger er order, säger vad ni ska tänka och känna, som sliter på er, göder er och handhar er som boskap, som material emottager hat.

Ge er inte till dessa onaturliga hatmakare med maskinsinnen och maskinhjärtan. Ni är inte maskiner. Ni är inte boskap. Ni är fria varelser, ni har kärlek i era hjärtan. Ni hatar inte, bara de oälskade hatar. Bara de oälskade och de onaturliga. Soldater: strid inte för slaveri, strid för frihet.

I vår värld styrs vi inte av gudar,

Vi skapar vår verklighet själva tillsammans

Inte ensamma, eller i en grupp, utan alla av oss.

Ni, folket har makten, makten att skapa maskiner,  makten att skapa och ge kärlek. Ni har makten att släppa livet fritt och låta det vara vackert, att göra livet ett underbart äventyr. Sedan i demokratins namn så låt oss använda den makten, låt oss alla enas. Låt oss kämpa för en ny värld, en bra värld som ger oss friheten att göra vad vi önskar med våra liv, som ger oss alla en frihet och en framtid att se fram emot vid ålderns höst. Med dessa ord har våldsmän styrt oss, men de ljuger! De uppfyller inte sina löften, och de kommer aldrig att göra det. Diktatorer frigör bara sig själva men förslavar folket. Låt oss nu uppfylla det löftet, låt oss kämpa för den fria världen fri från nationers gränser och barriärer, fri från girighet, hat och intolerans. Låt oss kämpa för en resonlig värld, där vetenskap och tankar leder oss mot mer godhet och kärlek till varandra.

Soldater! I demokratins namn, låt oss enas.

…

Se mot skyn, se mot skyn! Molnen skingras och solen bryter sig fram. Vi kommer ut från mörkret in i ljuset. Vi når en ny värld. En vänlig ny värld där vi når högre än vredens brutalitet och hat.

Människans själ har fått vingar, och äntligen kan han börja flyga. Han flyger mot regnbågen in i hoppets ljus, in i framtiden, den livsbejakande framtiden som tillhör dig, mig och alla. Se mot skyn. Se mot skyn.