“Skillnaden i lönesättning mellan olika lärare, oavsett insats, är värd som mest ungefär en kebabrulle i veckan”

Citatet kommer från en lärare i min bekantskapskrets och det ringar in den struktur som skolvärlden odlar. Det jag ser som hålet i strukturen är egentligen inte att “de sämsta” lärarna får hyggligt likartade löner som “de bättre”, utan att engagemang och oengagemang i stort behandlas på samma sätt. Läraryrket är långt från ett karriäryrke (ens med den nya modifikationen “förstelärare” och “lektor”) men jag upplever verkligen att det finns stora skillnader i kvalitet på undervisning, något som också stöds av elevers uppfattning (och inte sällan resultat). 

Jag har arbetat tillsammans med många olika lärare genom min tid och det finns verkligen inte någon generalisering som matchar in på “dålig lärare” i termer av ålder, kön, eller något liknande. Det som gör en “dålig lärare” i mina ögon är en lärare som slutat brinna för eleverna och sitt ämne, som inte längre får dem engagerade och intresserade att lära sig mer. Vissa lärare som har sekel av erfarenhet brinner fortfarande, medan andra med detsamma är trötta och apatiska. Under min tid som lärarstudent så upplevde jag samma sak bland mina medstuderande, en del gav inspirerande och glädjeväckande berättelser om sin undervisning medan andras berättelser gjorde mig mörkrädd (en diskussion om att tillåta aga igen för att nämna en). 

En av mina gamla rektorer gjorde enkelt för sig och berömde samtliga lärare i lärarkåren. På så vis skulle alla bli glada tänkte nog den snillrike rektorn. Åtminstone snillrikt tills lärarna börade diskutera med varandra hur utfallet blivit. Klart och tydligt var att skillnaderna i löneförändring var knappa - men även totalt i skolan (om vi tittar på statistik från t.ex. lonestatistik.se [och tar hänsyn till standardavvikelsen]) så är skillnaderna mycket små, det är i stort sett samma löner i respektive åldersgrupp. 

Jag tror att den här typen av situation i skolan leder till att många lärare, när de ställs inför situationen att lägga i extra engagemang och energi överväger om det faktiskt är värt det. Jag har själv hamnat i situationer som lärare där jag upplevt att jag ansträngt mig mycket, och också fått beröm för detta men inte sett någon skillnad rent praktiskt gentemot kollegor som inte gjort något extra. Att diskutera sånt här är givetvis problematiskt, lite som att svära i jantekyrkan. Jag har diskuterat detta flera gånger med en av mina gamla lärarkollegor - och vi är tämligen överens om att det ibland kan vara rent skadligt att anstränga sig extra. Ett exempel som vi båda upplevt fast på olika håll i vår anställningshistorik är att man ibland kan få sitt arbetslag emot sig om man antingen blir för populär bland eleverna, eller gör insatser utöver “det normala”. Sådana insatser ger direkta “janteutslag” som man skulle kunna kalla det. Det som kan inträffa då är att man hamnar utanför laget, så tillvida man inte anpassar sig igen. 

Denna “anpassningsstruktur” eller “medelmåttestruktur” finns nog till viss grad inom samtliga skolor - att tävla, att konkurrera, att kämpa extra och synas extra kan vara farligt. Jag tror förvisso att exemplen som jag och min kollega erfarit är extrema undantag, men det ändrar inte på det faktum att skillnaderna i lönesättning mellan lärare är liten. Frågan är då hur vi uppmuntrar lärare att anstränga sig extra? Hur belönar vi skickliga lärare? Hur många av de lärare som kanske upplevs som “sämre” är “sämre” för att de inte ser någon mening med att göra det där “lilla extra”? Vad tror du?

Att vara en skicklig lärare är att kunna få elever att vilja lära sig. I många diskussioner om lärande så blundar man för denna centrala kärnpunkt. Om du inte kan få dina elever att bli intresserade för ditt ämne och det du undervisar så är det sannolikt för att du själv inte brinner för ditt ämne, förvänta dig aldrig mer engagemang i det du undervisar av dina elever än det du har själv.

Jag glömmer aldrig de monotona föreläsningar jag satt igenom i samhällskunskapen i gymnasiet. Fakta på fakta radades upp om antal riksdagsmän i riksdagen, hur regeringen bildades, majoritetsregering, med mera. All information presenterades med slitna overheadblad som lästes igenom med en trött nasal stämma för trehundrafemtionde gången. Min tufsgråhårige samhällskunskapslärare tycktes för mig vara en deprimerad tjomme vars entusiasm för ämnet dött för länge sedan tillsammans med hans syn, då hans ögon tycktes väldiga bakom hans tjocka glasögon. Han gav oss uppgifter kopierade från slitna papper som sedan länge nästintill gjorts oläsliga. Han hade undervisat i ämnet i nära 30 år och han var märkbart fördomsfull i sina uttalanden om oss elever, vi var en förlorad generation oförmögna att lära sig. 

Gott lärande har existerat länge, långt före min samhällskunskapslärares tid, långt före dagens formativa bedömning och långt före läckra, lockande flashiga digitala lärverktyg och one to one-skolmiljöer. Hattie som är populär idag och bland annat pratar om en god relation mellan lärare och elev yttrar samma idéer som Johann H. Pestalozzi  (1763) (via Rosseau) med goda nära relationer mellan lärare och elev i centrum, båda två menar att lärare måste lyssna, visa empati och att bry sig. Båda underströk att lärande måste bygga på mening, och vara meningsfullt för eleven. Hela idén med formativ bedömning bygger på tanken om progressivt lärande som diskuterats i snart hundra år och att medvetandegöra var eleven befinner sig i relationen till målen är knappast nytt.

Att kunna lära ut och att få lärandet meningsfullt och framåtledande bygger egentligen på den centrala förmågan att skapa intresse och vilja att lära sig. En känga till alla komplicerade system och dokumentationsprocesser som grundlagts med Gy11 - i strävan efter att finna “lösningen på problemet” så har skolledningar, lärare, dagens nyheter,  skolverket och Janne Björklund ägnat så mycket tid åt att beskriva problem att det av någon anledning bara är typ två personer som diskuterar pedagogiskt grundade lösningar i debattklimatet (Hattie och Lundahl). Visst hör vi lösningsförslag och idéer från diverse luttrade krönikörer, professorer inom näringsliv, och litteraturvetare. Visst ges gott om utrymme till retoriskt skickliga debattörer och självutnämnda framtidsforskare och snyggt ihopklippta politiskt doftande statspropagandafilmer om privatskolan, och ett eko av röster i #skollyftet som rent krasst mynnade ur en debatt om en möbel.

Inget verktyg, ingen propagandafilm, ingen tyckare från näringslivet har den kompetens som år av erfarenhet och bildning inom den faktiska skolan ger. Vi behöver ta fram vårt engagemang för våra ämnen och vår yrkesstolthet. Ingen vet bättre än vi lärare vad som krävs för att vända nedåtgående trender i skolan. Verktyg och trevliga plattformar i all ära men i centrum måste pedagogiken och det goda lärandet stå. Vi måste brinna för vårt yrke, lita på våra kunskaper och erfarenheter och visa det självförtroendet för våra elever. Ingen modern modell eller statistik kan ersätta detta. I slutänden så är det interaktionen lärare<->elev som är den som skolan handlar om, är båda parter entusiaster så är det svaret på de flesta av de problem som skoldystopikerna målat upp de senaste åren.

Ända sedan jag först hörde talas om genusteori, genusvetenskap och feminism för första gången (i slutet av 90-talet) så har jag haft svårt för det. En politisk ideologi och rättskamp som är separat från genomgripande mänskliga rättigheter och humanism och demokratiska värden som dessutom får akademiska bidrag. Jag har alltid tillika haft svårt för stämplar och generaliseringar (som en van läsare av min blogg vet) så därför blir jag irriterad av att människor generaliseras över huvud taget (vare sig de är tjejer, heterosexuella, beigefärgade eller religiösa) - det är dock inte samma sak som att jag inte erkänner att generaliseringar förekommer, jag strävar i det praktiska handlandet efter att de ska försvinna. I mina ögon bejakar feminism att det finns skillnader, att ett kön är mindre värt i samhället, och på så vis bidrar feminismen till reproduktionen av dessa samma saker. Så som jag ser det. Jag tycker som Morgan Freeman när han uttalade sig (2005) om rasism då han på 60 minutes (som då handlade om Black History Month) besvarade frågan: “How are we going to get rid of racism?” med “Stop talking about it”. “You’re going to relegate my history to a month?” After noting there is no “white history month,” he says, “I don’t want a black history month. Black history is American history,”

För vissa är detta som att sticka huvudet i sanden, eller “blunda för verkligheten”. För mig handlar det om att integrera i handlingar istället för att segregera, och på samma sätt ser jag på saken. Jag undgår inte att se mönstren i vardagen, hur generaliseringar och fördomar om precis allting skapar reaktioner av stereotypiska yttranden (“ja men du är ju kille, tjej, lärare, busschaufför, bi-, gay, straight, datanörd, muslim, svensk, turk”) och med sig reducerar individer till en sterotyp representation. Jag förstår varför, vad det kommer sig att vi gör dessa förenklingar, men jag har oerhört svårt för det personligen. Jag hatar att reduceras i diskussioner till “vit”, “kränkt”, “man” - men jag fattar såklart att det ligger en retorisk poäng i det - jag som individ ska inte ha rätten att uttala mig eftersom jag kan generaliseras utefter vissa fysiska eller känslomässiga attribut (hudfärg, känsla och kön), detta eftersom generaliseringen “kvinna” hamnar under likartade villkor. Men på något vis är detta motsägelsefullt, som att säga att något är fel och sedan göra det själv. 

Min ideologi/filosofi

Enligt Tobias (2013) ideologi är det enda sättet att förändra stereotypa normer att bryta sig loss från generaliseringar i det praktiska. Att förhålla sig till varje människa som en individ. Att vara närvarande, respektera och bemöta individerna utefter hur de beter sig. Kanske är  ”hen” ett steg närmare lösningen trots allt? Fortfarande en generalisering (det gillar jag inte) men ändå. Men att själv tänka på att behandla individer som individer räcker inte, för generaliseringar skapas inte av mig som lärare, de skapas av samtliga deltagar i sociala interaktioner, de upprepas till intersubjektiv förståelse uppstår - och det är dessa processer som jag som lärare behöver vara medveten om. Mina kollegor kan uttala sig i termer som: “Ja, men det är ju tjejer, de har ju andra problem” (jag blir tokig när jag hör sådant för det reproducerar ju uppfattningar och generaliseringar). Vi ska inte reagera annorlunda mot en människa för att “hon” är “tjej”, vi ska reagera annorlunda för att hon är en annorlunda individ. Det ögonblicket vi agerar på ett särskilt sätt med “alla killar” eller “alla tjejer” så har vi bidragit till könsstereotyper och normer, vare sig vi säger till killarna “Gud vad snygg du är i rosa och smink”, eller tjejerna “slå varandra riktigt hårt nu då!”. 

Skolverkets riktlinjer som följs av skolinspektionen säger klart och tydligt att skolan SKA anpassa undervisningen “efter varje elevs förutsättningar och behov” - egentligen är det här inte särskilt svårt. En av mina kollegor sa en gång till mig “Du som ser alla som individer hela tiden (vilket jag inte gör, jag tabbar mig hela tiden men kämpar med att se individer /min anmärkning), hur gör du då när en elev har dyslexi, eller ADHD, eller Aspberger, etc. för det är väl en generalisering?”. Jag minns inte exakt vad jag svarade då, men nu när jag sitter här och funderar över det så kommer jag att tänka på en av mina elever som extraknäcker som resurs och hjälplärare på en specialskola och vad hon sa om eleverna där, hon tyckte att det var så sjukt att samhället såg på dessa individer som missanpassade, de är olika, och de flesta har många goda sidor som är till nytta för samhället och till glädje för de som är dem nära. Ändå är det vanligt att flera av dem hamnar utanför samhället tidigt, att de inte får jobb och tidigt förtidspensioneras. Vi måste kunna ha ett samhälle där vi tar vara på och integrerar olikhet. Att “anpassa undervisningen” handlar egentligen om att lägga samma tid och energi på dem som vi gör på alla, fast vi gör det på olika sätt - något som vi gör, eller åtminstone SKA göra med alla ändå. Vare sig de har en diagnos eller har stukat foten.

Stereotyper och generaliseringar mellan elever i klassrummet

Att hantera hur elever behandlar varandra, eller hur stereotyper dyker upp i klassrummet däremot är svårare. Generaliseringar duggar tätt, och det är svårt att bryta in och kommentera eller “agera lärare” kring varje enskild generalisering. Att däremot fostra ett kritiskt tankeklimat i sitt klassrum skapar ett förhållningssätt och debattklimat i klassrummet. Jag vill att mina elever ska tänka kritiskt och ifrågasätta. Det bästa är om de själva börjar ifrågasätter varför de gör si, eller gör så. Ibland behövs några typexempel (när jag diskuterar fotoretuschering brukar jag alltid ha ett avsnitt om etik som inkluderar stereotyper och generaliseringar). Ibland behövs dock en röst som bryter och nyanserar påståenden - ibland kan elever dock ge röst för normer/stereotyper som finns runtomkring oss men som av en eller annan orsak inte uttalas i det offentliga (det HÄR är vad jag egentligen tycker är att sticka huvudet i sanden, när man uttrycker stereotyper i ett sammanhang men inte i ett annat (OK med “polarna”, men inte i klassrummet?) - ibland finns det också en majoritet i klassrummet som håller med stereotypen. Så hur bör jag som lärare agera då? I mitt tycke är det ibland viktigt att ha ett öppet debattklimat, att “lägga locket på” en diskussion kan göra åsikterna starkare av det skälet att det känns förbjudet. Dock finns hela tiden ett ansvar gentemot många olika individer i klassrummet så det kan vara en svår balansgång. För mig handlar det om att nyansera debatten och komma på med exempel och motexempel i dessa fall. Idealet är för mig att alla respekterar varandras olikheter, hela tiden. Tills det är så så får jag kämpa för det. Men visst har jag svårt jag också med stereotyper.

Jag fastnar  ibland i svåra eller omöjliga frågor. Ett tag gick jag och oroade mig för om jag skulle uppmärksamma att en elev bytt “stil” (som jag tyckte var nytt fräscht, snyggt och positivt), jag visste nämligen inte helt säkert om jag uppmärksammade det särskilt för att det var en kvinnlig elev och om jag i så fall upprepade tröttsamma stereotyper/generaliseringar. Till sist så sa jag att jag tyckte att stilen var cool, och att hon passade i det att det var snyggt och tufft. Jag tror dock att mitt ordval och alla mina tankar kring det gjorde att det lät krystat, att väga orden så att de inte uppfattas fel för länge gör att det låter falskt när det kommer fram. Men jag vet att jag gjorde det för att min ärliga uppfattning och åsikt var åt det hållet. Däremot kan jag inte alltid avgöra hur det kan uppfattas, och det är näst intill omöjligt att kontrollera. Om (eller hur) jag reproducerar stereotyper med mina ord i mina elevers ögon så hoppas jag att jag åtminstone reproducerar positiva sådana. Mönster som är byggda på kärlek och respekt för varandra. 

Lärarstudenter som är partiknutna till (S) uttryckte sig idag tydligt negativt rörande vinst i skolan. “Ett stopp för vinster skulle innebära att drivkraften för att driva skolor enbart skulle bli pedagogiska” lyder deras utlägg (via Freddy Grip på TV4 News Mill). Socialdemokraterna har i sin kongress problematiserat bland annat vinster i skolan. 

Grip skriver som följer: “Efter friskolereformen har utvecklingen inte riktigt gått i den riktning som riksdagen tänkte sig. Friskolemarknaden domineras av stora friskolekoncerner vars yttersta syfte är att gå med vinst på den mänskliga rättighet som utbildning är. ” - Mycket retoriskt slagkraftigt och i sann politikeranda så spelar man på “vinst på” “mänsklig rättighet” - det klingar givetvis negativt om man inte bryr sig om att bryta ner argumentet till dess sakliga innehåll istället för att engageras känslomässigt i dess propagandaframställning. För att komma någonvart över huvud taget så måste man visa att skolor som inte är vinstinriktade visar på sämre resultat än skolor som är det, eleverna måste faktiskt bevisas inte ha dessa samma mänskliga rättigheter på en friskola, och hur ska detta mätas? Hittills så har nejsägarna till friskolor menat att de är sämre på att undervisa och utbilda ungdomarna än de kommunala skolorna. Här har betygsstatistik gång på gång visat att i genomsnitt så når eleverna (dock med en ganska liten marginal) till genomsnittligen högre resultat på privatskolorna. Vilket givetvis avfärdats med att privatskolor sätter så-kallade “glädjebetyg”, men det har redan också motbevisats av grävande journalister. “Glädjebetyg” förekommer på vissa privatskolor, och på vissa kommunala skolor (exempelvis höjde rektorn på en kommunal skola i Örebro 19 Icke-godkända betyg till G (uppdaterat: Detta ärende har utretts och även om problem fanns så stämmer påståendet inte till fullo, tack till Peter Ellwe, samma problem har dock uppdagats i Uddevalla ). Överlag så finns inga skäl att diskutera dessa “mänskliga rättigheter”, privata skolor visar alltså på i genomsnitt bättre resultat, trots dessa vinster. 

Vidare så problematiserar (S) lärarstudenter och Freddy Grip att  ”Det stora problemet är att dessa begrepp blandas ihop, när kritiker ifrågasätter vinster beskylls de för att vara emot det fria skolvalet. […] Friskolor bidrar till en mångfald av arbetsplatser med olika pedagogiska inriktningar vilket är bra. “ för att sedan uttrycka sig såhär: “Är det så att det finns en motsättning mellan valfrihet och vinst? Det korta svaret på det är ja. ”

Vänta, vad läste jag just? Freddy menar i sin detaljerade beskrivning att valfriheten är en illusion och att elever på privata skolor hamnar mellan stolarna eftersom det inte finns något bibliotek, biblotekarie, SYV eller lärartäthet eftersom skolorna går med vinst “Det är en organisatorisk fråga och inget annat.”. Understryker man. Det här är också retoriskt träffsäkert men håller inte som argument, det finns inget tydligt tecken på att detta är sant, inte ens Hattie som visat att det med viss marginal är viktigt med högre lärartäthet anser att det är viktigare vad lärarna gör än att de i genomsnitt är 0.5 lärare fler per 100 elever. Trots att kommunala skolor har högre lärartäthet så visar de inte på bättre resultat än de privata skolorna, det är således en felkorrelation (se t.ex. DN, Lärartäthet ingen kvalitetsgaranti).

Till sist angriper man marknadsföringen. Men inte heller det är något särskilt lyckat argument. Det finns skolor som inte satsat något på marknadsföring som kunnat påvisa, ytterst få väljer baserat på marknadsföring istället är det viktigare vad kompisarna säger, vilket rykte som skolan har och för föräldrarna är det viktigast vad utbildningen leder till. Vad man istället borde fokusera på är segregationen i skolvalet - istället för att problematisera friskolor så kunde man, likt lärarförbundet fundera över hur man ska satsa extra på skolor belägna i socioekonomiskt sämre miljö, men det här blundar (S) lärarstudenter för. 

Det här är tyvärr ett tydligt tecken på att de som argumenterar emot friskolereformen argumenterar mot skolutveckling, de är så blinda av fördomar och förakt, att de ignorerar att de faktiskt gång på gång drar slutsatser av typen ‘post hoc ergo propter hoc’ (bristande kausalt samband), alltså; man argumenterar att eftersom det finns friskolor så är problemen som uppstått i skolvärlden efter de kom till världen relaterade till just friskolorna. Det är på samma nivå som att säga att eftersom det är fötts fler barn efter storkantalet i stan ökat så måste det vara så att det är på grund av storkarna som nativiteten ökar. På den nivån ligger alltså debattnivån. Kom igen.

Tänk dig själv att  vi samlar ett gäng passionerade, kunniga och pedagogiska personer som är experter på att lära sig. Tänk dig att de har fått uppdraget att göra en plan som går ut på att skapa förutsättningar för att unga människor ska lära sig dels för att bli engagerade och demokratiska individer i samhället och dels för att de ska få lära sig så mycket som möjligt inom en inriktning de verkligen tycker är stimulerande, intressant och som väcker deras nyfikenhet.

Vad hade de skapat? Hur hade planen sett ut? Jag vet inte, men jag har några idéer om vad det inte skulle ha varit (och därmed också några idéer om vad det skulle ha varit). Jag tror inte på idén om lärande som en plats, jag tror inte på lärande som en lärare i taget tillsammans med trettio elever. Jag tror inte på skolkunskaper, alltså idén om att lära sig något anpassat för skolan (såhär skriver vi en text här på skolan), jag tror på att lära sig något anpassat för verkligheten, på riktigt liksom. Jag tror inte heller på idén om att få individer ska ansvara för många, säg 8-16 lärare på 200 eller liknande. Alla de här beståndsdelarna är hur skolan ser ut idag och jag kan inte i min vildaste fantasi (med min pedagogiska erfarenhet) se dessa saker som anpassade för att unga människor ska lära sig på bästa sätt. 

Det känns ibland som att delar av skolan är skapade för att ungdomar INTE ska hitta lusten i att lära sig. En hel del ansvar placeras på lärarna för många av skolans misslyckande, men strukturen då? Både den fysiska strukturen (“skolan”) och den metafysiska (“idén om skolan”)?